Ettårsregeln och korta avbrott

Den som är obegränsat skattskyldig i Sverige kan i vissa fall erhålla skattefrielse för inkomst av anställning. Det krävs vistelse i utlandet under anställningen i minst ett år i samma land. Inkomsten behöver inte ha beskattats i verksamhetslandet. Orsaken till att den inte beskattats ska vara lagstiftning, administrativ praxis eller annat avtal än skatteavtal. 

Kortare avbrott för semester, tjänsteuppdrag eller liknande som inte infaller i början eller slutet av anställningen utomlands räknas in i vistelsetiden utomlands. Uppehåll i Sverige för sådana ändamål får dock inte uppgå till mer än sex dagar för varje hel månad som anställningen varar eller 72 dagar under ett och samma anställningsår.

I lagtexten preciseras alltså tillåten vistelse i Sverige men inte vistelse i tredjeland.

Skatteverket har utfärdat ett ställningstagande. Där anser man att avbrott i utlandsvistelsen på grund av tjänsteresa etc. till tredjeland inte får överstiga två dagar per månad eller 24 dagar på ett år om övriga sex dagar per månad eller 72 dagar på ett anställningsår tillbringas i Sverige.

I förarbetena till ettårsregeln sägs att vistelser i andra länder än Sverige inte får vara så omfattande i antal eller längd att ettårsregeln kringgås. Som exempel anges att man inte ska kunna vistas och arbeta i flera länder under en ettårsperiod men så kort tid i varje land att man inte blir skattskyldig i något land på grund av respektive lands interna lagstiftning.

Högsta förvaltningsdomstolen fastställde 2011 ett förhandsbesked i vilket det gick bra att bo i Bahrain och dagpendla till Saudiarabien utan att skattefriheten enligt ettårsregeln sattes ur spel. Skatteverket hävdade att ettårsregeln inte var tillämplig eftersom personen inte bodde och arbetade i samma land. Skatterättsnämnden konstaterade att av ettårsregeln kan inte utläsas något krav på att vistelsen utomlands under anställningen måste äga rum i verksamhetslandet. Högsta förvaltningsdomstolen gjorde samma bedömning som Skatterättsnämnden (HFD 2011 ref. 40).

Då kan man kanske tycka att saken borde vara klar. Om man kan bo i land A och arbeta i land B borde man kunna bo och arbeta i land A samt åka på tjänsteresor till land B. Detta så länge man inte på ett obehörigt sätt undgår beskattning genom flytta mellan de olika länderna.

Ett annat förhandsbesked undanröjdes emellertid nyligen av Högsta förvaltningsdomstolen (beslut 2013-05-21, mål nr. 173-13). A hade fått anställning som pilot vid ett flygbolag i Dubai. Vistelsen och anställningen i Dubai skulle vara längre än ett år. A:s flygningar skulle göras tur och retur Dubai och andra länder, dock inte Sverige. Skatterättsnämnden hade begärt uppgifter om vistelser i tredjeland. Dessa kunde dock inte preciseras. Bara en beskrivning av hur en pilot i flygbolaget typiskt sett tjänstgjorde under en månad hade lämnats. Skatterättsnämnden ansåg ändå att vistelsen i Dubai inte skulle anses avbruten och att ettårsregeln var tillämplig. Förhandsbeskedet överklagades av Skatteverket. Högsta förvaltningsdomstolen avvisade förhandsbeskedet med motiveringen att underlaget inte var så klart och entydigt att den ställda frågan kunde besvaras.

Därmed är det oklart vad som gäller. Skatteverket anser uppenbarligen fortfarande att skattefriheten enligt ettårsregeln kan brytas vid vistelse i tredje land för tjänsteuppdrag etc.

Skatterättsnämndens uppfattning förefaller vara att om de i lagtexten angivna villkoren för ettårsregeln är uppfyllda bryts inte tillämpningen av uppehåll i tredje land utom vid fall av kringgående.

Högsta förvaltningsdomstolen har slagit fast att det går bra att vistas/bo i ett land och dagpendla till arbete i ett annat land utan att skattefriheten enligt ettårsregeln förloras. Vad Högsta förvaltningsdomstolen i övrigt anser är höljt i dunkel. Förhoppningsvis kommer fler förhandsbesked att skapa klarhet.