En privat sajt med många skattetips och en guldgruva för dem som arbetar aktivt med skatter!

Denna webbplats administreras av Skattepunkten AB
Skattepunkten AB ger Dig professionell skatterådgivning

Kontakta Skattepunkten AB när Du behöver professionell hjälp av en skattekonsult.

Förslag om höjda skatter på alkohol och tobak remitteras

Finansdepartementets pressmeddelanden - 20 januari, 2022 - 17:50

Publicerad 20 januari 2022

I budgetpropositionerna för 2021 och 2022 aviserade regeringen att skatterna på alkohol och tobak ska höjas. Finansdepartementet remitterar i dag en promemoria med förslag om höjda alkohol- och tobaksskatter.

Skattehöjningarna föreslås genomföras i två steg och träda i kraft den 1 januari 2023 respektive den 1 januari 2024. De nu föreslagna höjningarna motsvarar aviseringarna i budgetpropositionerna för 2021 och 2022.

Alkohol- och tobaksskatterna är effektiva styrmedel för att förbättra folkhälsan. Förslagen innebär samtidigt ökade skatteintäkter. Den svenska alkoholskatten har inte justerats sedan 2017, vilket har lett till att skattesatserna har halkat efter den övriga prisutvecklingen i samhället. Tobaksskatten räknas varje år om utifrån förändringar i prisläget, men har trots det minskat i jämförelse med flera grannländer, där tobaksskatterna höjts i större omfattning. I förhållande till invånarnas köpkraft har Sverige bland de lägsta cigarettpriserna i EU. Tobaksskatten i Sverige höjdes senast 2015.

Höjning av tobaksskatten

I promemorian föreslås att skatten på bland annat cigaretter och snus höjs med 3 procent den 1 januari 2023, och med ytterligare 1 procent den 1 januari 2024. Tobaksskatten räknas årligen om utifrån förändringar i konsumentprisindex (KPI) och dessa höjningar är utöver omräkningarna. Dessutom föreslås att skatten på e-vätskor och övriga nikotinhaltiga produkter höjs med 1 procent den 1 januari 2024.

Höjning av alkoholskatten

I promemorian föreslås också att skatten på bland annat öl och vin höjs med 5 procent den 1 januari 2023 och med ytterligare 7,6 procent den 1 januari 2024. Vidare föreslås att skatten på sprit höjs med 1 procent den 1 januari 2023 och med ytterligare 1 procent den 1 januari 2024.

Förslagen beräknas öka skatteintäkterna med knappt 1 miljard kronor 2023 och ytterligare drygt 1 miljard kronor 2024.

Remissinstanserna ska senast den 18 mars 2022 inkomma med synpunkter på förslagen.

Presskontakt

Mirjam Kontio
Pressekreterare hos finansminister Mikael Damberg
Telefon (växel) 08-405 10 00
Mobil 073-074 05 57
e-post till Mirjam Kontio
Per Strängberg

Pressekreterare hos finansminister Mikael Damberg
Telefon (växel) 08-405 10 00
Mobil 073-093 90 56
e-post till Per Strängberg

Punkt Markering: Finansdepartementets pressmeddelanden
Kategorier: Pressmeddelanden

Regeringen lämnar extra ändringsbudget med förslag om skatteanstånd och förlängd skattefrihet för förmån av fri parkering

Finansdepartementets pressmeddelanden - 20 januari, 2022 - 17:45

Publicerad 20 januari 2022

Regeringen lämnar i dag årets andra extra ändringsbudget till riksdagen. Budgeten innehåller förslag om skatteanstånd och fortsatt tillfällig skattefrihet för förmån av fri parkering. Åtgärderna har presenterats tidigare.

Sedan i mars 2020 har företag haft möjlighet att ansöka om anstånd med betalning av arbetsgivaravgifter, preliminär skatt på lön och moms, så kallade tillfälliga skatteanstånd. Denna åtgärd vidtogs för att företag ska kunna stärka sin likviditet under pandemin. Regeringen föreslår nu att tillfälliga skatteanstånd ska kunna beviljas för fler redovisningsperioder och att fler valbara månader ska läggas till.

Förslaget innebär bland annat att:

Anstånd för avdragen preliminär skatt och arbetsgivaravgifter ska kunna beviljas för högst nio redovisningsperioder, i stället för dagens sju. Detsam­ma ska gälla för anstånd för mervärdesskatt som redovisas månadsvis.
Anstånd för mervärdesskatt som redovisas kvartalsvis ska kunna bevil­jas för högst tre redovisningsperioder, i stället för dagens två.
Anstånd ska kunna beviljas för redo­visningsperioder som infaller under oktober–december 2021. Enligt nuva­rande regler kan anstånd beviljas för redovisningsperioder som infaller under januari 2020–januari 2021. Förslaget innebär alltså att ytterligare valbara måna­der läggs till.
Möjligheten att beviljas anstånd retroaktivt ligger kvar.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 8 februari 2022.

Regeringen föreslår även att skattefriheten för förmån av fri parkering förlängs för att minska trängsel i kollektivtrafiken. Sedan våren 2020 finns en tillfällig skattefrihet för förmån av fri parkering i anslutning till arbetsplatsen och den förlängs nu till den 30 juni 2022 genom en ny tillfällig lag. Förslaget är ett led i regeringens åtgärder för att begränsa smittspridningen i samhället.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 mars 2022 och tillämpas på förmån som lämnas efter den 31 december 2021.

Vid frågor

Media och journalister, kontakta pressekreterarna. För alla övriga frågor, kontakta växeln 08-405 10 00 eller mejla Finansdepartementets registrator.

E-post till Finans­departementets registrator

Presskontakt

Mirjam Kontio
Pressekreterare hos finansminister Mikael Damberg
Telefon (växel) 08-405 10 00
Mobil 073-074 05 57
e-post till Mirjam Kontio

Per Strängberg
Pressekreterare hos finansminister Mikael Damberg
Telefon (växel) 08-405 10 00
Mobil 073-093 90 56
e-post till Per Strängberg

Punkt Markering: Finansdepartementets pressmeddelanden
Kategorier: Pressmeddelanden

Mikael Damberg till Bryssel för möte i Ekofinrådet

Finansdepartementets pressmeddelanden - 17 januari, 2022 - 16:20

Publicerad 17 januari 2022

Tisdag den 18 januari deltar finansminister Mikael Damberg i ett möte i rådet för ekonomiska och finansiella frågor (Ekofin) i Bryssel tillsammans med sina kollegor i EU. Det blir hans första rådsmöte som finansminister.

Under mötet väntas ministrarna bland annat diskutera EU-kommissionens förslag till en global minimiskatt för multinationella företag inom EU. Förslaget presenterades den 22 december 2021 och innebär en global minimiskatt på 15 procent för multinationella företag inom EU. Förslaget bygger på de regler som under de senaste åren förhandlats fram inom G20 och OECD. Reglerna syftar till att säkerställa att dessa företag betalar en viss minsta skattenivå på sina inkomster oavsett var de är verksamma.

Andra frågor som ska behandlas på mötet är EU:s återhämtningsfond för återstart av ekonomin efter pandemin samt den europeiska planeringsterminen för 2022. Frankrike ska presentera sitt ordförandeskapsprogram för Ekofinrådets arbete de kommande sex månaderna.

Presskontakt

Mirjam Kontio
Pressekreterare hos finansminister Mikael Damberg
Telefon (växel) 08-405 10 00
Mobil 073-074 05 57
e-post till Mirjam Kontio

Punkt Markering: Finansdepartementets pressmeddelanden
Kategorier: Pressmeddelanden

HFD 2021 ref. 68

Högsta förvaltningsdomstolens referatmål - 13 januari, 2022 - 16:04

Målnummer: 659-21

Avdelning:     

Avgörandedatum: 2021-12-13

Rubrik: Den s.k. undantagsregeln i 24 kap. 18 § andra stycket inkomstskattelagen innebär en inskränkning av etableringsfriheten som inte kan motiveras om den tillämpas på räntebetalningar till bolag i andra medlemsstater i situationer då de inblandade bolagen skulle ha omfattats av bestämmelserna om koncernbidrag om båda bolagen hade varit svenska. Förhandsbesked om inkomstskatt.

Lagrum:

•  24 kap. 18 § inkomstskattelagen (1999:1229)

•  Artikel 49 i EUF-fördraget

Rättsfall:

REFERAT

Bakgrund

1. Utgångspunkten är att ränteutgifter är avdragsgilla vid inkomstbeskattningen av en näringsverksamhet. Det finns dock bestämmelser som begränsar rätten till avdrag. För företag som ingår i en intressegemenskap, t.ex. företag i samma koncern, gäller att ränteutgifter som avser en skuld till ett annat företag i intressegemenskapen inte får dras av om skuldförhållandet uteslutande eller så gott som uteslutande har uppkommit för att intressegemenskapen ska få en väsentlig skatteförmån (i det följande benämnd undantagsregeln).

2. Skatteregler som innebär att räntebetalningar mellan koncernföretag i olika EU-länder beskattas mindre förmånligt än motsvarande betalningar mellan svenska koncernföretag kan komma i konflikt med EUF-fördragets bestämmelser om etableringsfrihet.

3. Husqvarna Holding AB ingår i en internationell koncern. Bolaget har en skuld till ett irländskt koncernbolag om drygt 11 miljarder kr. Bolaget ansökte om förhandsbesked för att få veta om räntorna på skulden är avdragsgilla.

4. I ansökan angavs att räntan på skulden är marknadsmässig och att det långivande bolaget beskattas för ränteintäkterna med en skattesats om 12,5 procent. Bolaget lämnade också en beskrivning av bakgrunden till att skuldförhållandet hade uppkommit.

5. Bolaget frågade om avdrag för räntan helt eller delvis ska nekas enligt undantagsregeln. Om så var fallet ville bolaget veta om avdrag ändå ska medges på den grunden att en tillämpning av undantagsregeln utgör en otillåten inskränkning av etablerings-friheten.

6. Skatterättsnämnden fann att skuldförhållandet inte omfattas av undantagsregeln. Frågan om en tillämpning av regeln är förenlig med etableringsfriheten förföll därmed.

Yrkanden m.m.

7. Skatteverket yrkar att förhandsbeskedet ska ändras på så sätt att avdrag för ränteutgifterna ska vägras enligt undantagsregeln. Skatteverket anser vidare att en tillämpning av den regeln inte utgör en otillåten inskränkning av etableringsfriheten.

8. Husqvarna Holding AB anser att förhandsbeskedet ska fastställas och anför att om undantagsregeln medför att bolagets ränteutgifter till någon del inte får dras av så utgör detta en otillåten inskränkning av etableringsfriheten.

Skälen för avgörandet

Frågan i målet

9. Frågan i målet är om ett bolag ska vägras avdrag för ränteutgifter på en skuld till ett koncernbolag i ett annat EU-land med stöd av undantagsregeln.

Rättslig reglering m.m.

10. I 24 kap. 16-20 §§ inkomstskattelagen (1999:1229) finns bestämmelser om begränsning i avdragsrätten för ränteutgifter på vissa skulder till företag i intressegemenskap.

11. Av 18 § första stycket framgår att ett företag som ingår i en intressegemenskap som huvudregel får dra av ränteutgifter avseende en skuld till ett företag i intressegemenskapen bl.a. om det företag inom intressegemenskapen som faktiskt har rätt till den inkomst som motsvarar ränteutgiften hör hemma i en stat inom EES.

12. Om skuldförhållandet uteslutande eller så gott som uteslutande har uppkommit för att intressegemenskapen ska få en väsentlig skatteförmån gäller dock enligt undantagsregeln i 18 § andra stycket att ränteutgifterna inte får dras av.

13. Dessa bestämmelser trädde i kraft den 1 januari 2019 och innebar att avdragsbegränsningen för räntor på skulder mellan företag i intressegemenskap snävades in i jämförelse med den avdragsbegränsning som gällde tidigare (prop. 2017/18:245 s. 176).

14. Motsvarigheten till den nu gällande undantagsregeln fanns tidigare i 24 kap. 10 d §. Enligt den regeln fick ränteutgifter avseende en skuld till ett företag i intressegemenskapen inte dras av om det huvudsakliga skälet till att skuldförhållandet hade uppkommit var att intressegemenskapen skulle få en väsentlig skatteförmån.

15. Av artiklarna 49 och 54 i EUF-fördraget följer att inskränkningar för ett bolag från en medlemsstat att fritt etablera sig på en annan medlemsstats territorium, t.ex. genom att upprätta ett dotterbolag där, är förbjudna.

Högsta förvaltningsdomstolens bedömning

I vilken ordning ska prövningen göras?

16. Skatterättsnämnden fann alltså att det aktuella skuldförhållandet inte omfattas av undantagsregeln i 24 kap. 18 § andra stycket inkomstskattelagen. Nämnden hade därmed inte anledning att ta ställning till om en tillämpning av den regeln i den aktuella situationen kommer i konflikt med bestämmelserna om etableringsfrihet i EUF-fördraget, utan den frågan förföll.

17. Denna ordning för att göra prövningen, dvs. att börja med att bedöma om avdrag ska vägras enligt intern rätt och först om så är fallet pröva om detta kommer i konflikt med EUF-fördraget, är den som regelmässigt tillämpas när frågan om en internrättslig regel är förenlig med fördraget aktualiseras.

18. I vissa fall har Högsta förvaltningsdomstolen emellertid ansett det vara motiverat att göra prövningen i omvänd ordning. Domstolen har då alltså först prövat om en tillämpning av den internrättsliga regeln skulle komma i konflikt med fördraget. När domstolen har funnit att så är fallet har den därefter konstaterat att det saknas anledning att ta ställning till om regeln är tillämplig enligt intern rätt (se HFD 2017 ref. 57 och HFD 2021 not. 10).

19. Frågan är om det i detta fall finns anledning för Högsta förvaltningsdomstolen att pröva frågorna i en annan ordning än den som Skatterättsnämnden har gjort.

20. Enligt 5 § lagen (1998:189) om förhandsbesked i skattefrågor får förhandsbesked efter ansökan av en enskild lämnas i frågor som är av vikt för sökanden eller för en enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning. För en sökande som genom ett förhandsbesked vill få klarlagt t.ex. om en viss kostnad är avdragsgill torde det i regel sakna betydelse på vilken av flera alternativa grunder som avdrag ska medges. När det däremot gäller intresset av att genom förhandsbesked få fram vägledande prejudikat i frågor där det finns ett allmänt intresse av ett snabbt avgörande kan det ha stor betydelse vilken av flera i ansökningen aktualiserade grunder för t.ex. avdragsrätt som Högsta förvaltningsdomstolen uttalar sig om.

21. Föregångaren till undantagsregeln i 24 kap. 18 § andra stycket inkomstskattelagen har nyligen förklarats oförenlig med EUF-fördraget genom domar av EU-domstolen och Högsta förvaltningsdomstolen (se Lexel, C-484/19, EU:C:2021:34 och HFD 2021 not. 10). Europeiska kommissionen har därefter i ett pågående överträdelseärende meddelat regeringen att den anser att även den nuvarande undantagsregeln strider mot fördraget. Regeringen har svarat att dess ståndpunkt är att regeln är förenlig med fördraget. Dessa omständigheter innebär enligt Högsta förvaltningsdomstolen att det finns ett allmänt intresse av att snabbt få frågan om den nya undantagsregeln är förenlig med fördraget besvarad i ett vägledande avgörande.

22. Av instansordningsskäl prövar Högsta förvaltningsdomstolen som regel bara frågor som har besvarats av Skatterättsnämnden. I detta fall handlar det emellertid endast om att pröva om avdrag ska medges på en annan rättslig grund än den som har prövats av nämnden. Något hinder mot att Högsta förvaltningsdomstolen prövar frågan finns därmed inte (jfr RÅ 2000 not. 59). Parterna har dessutom argumenterat i frågan både i Skatterättsnämnden och hos Högsta förvaltningsdomstolen.

23. Mot denna bakgrund anser Högsta förvaltningsdomstolen att frågan om en tillämpning av undantagsregeln är förenlig med fördraget av hänsyn till prejudikatintresset bör besvaras först.

Är en tillämpning av undantagsregeln förenlig med EUF-fördraget?

24. Högsta förvaltningsdomstolen hämtade i rättsfallet HFD 2021 not. 10 in ett förhandsavgörande från EU-domstolen när det gällde frågan om det var förenligt med etableringsfriheten i artikel 49 i EUF-fördraget att med stöd av den tidigare undantagsregeln vägra ett svenskt bolag avdrag för ränta som hade betalats till ett koncernbolag i en annan medlemsstat. EU-domstolen besvarade frågan på följande sätt i Lexel-målet.

25. Artikel 49 i EUF-fördraget ska tolkas så, att den utgör hinder för en nationell lagstiftning, såsom den i det nationella målet, enligt vilken ett bolag med hemvist i en medlemsstat inte får göra avdrag för ränta som utbetalats till ett koncernbolag med hemvist i en annan medlemsstat på den grunden att det huvudsakliga skälet till att skuldförhållandet har uppkommit anses vara att intressegemenskapen ska få en väsentlig skatteförmån, när en sådan skatteförmån inte skulle anses föreligga om båda bolagen hade haft hemvist i den förstnämnda medlemsstaten, eftersom de då hade omfattats av bestämmelserna om koncernbidrag.

26. Det var i rättsfallet ostridigt att de inblandade bolagen skulle ha omfattats av bestämmelserna om koncernbidrag om båda bolagen hade varit svenska. Högsta förvaltningsdomstolen fann att det genom EU-domstolens dom därmed var klarlagt att det inte var förenligt med artikel 49 i EUF-fördraget att vägra avdrag för de aktuella ränteutgifterna med stöd av undantagsregeln (HFD 2021 not. 10, punkt 22).

27. Den nya undantagsregeln skiljer sig från den tidigare på så sätt att det numera föreskrivs att skuldförhållandet "uteslutande eller så gott som uteslutande" ska ha uppkommit för att intressegemenskapen ska få en väsentlig skatteförmån. I den tidigare regeln angavs i stället att skatteförmånen skulle vara det "huvudsakliga skälet" till att skuldförhållandet hade uppkommit. I övrigt är avsikten att bedömningen av om regeln är tillämplig ska göras utifrån i princip samma omständigheter som enligt den tidigare regeln (prop. 2017/18:245 s. 186 ff. och 365 f.).

28. Frågan är om denna ändring innebär att undantagsregeln i sin nuvarande utformning är förenlig med fördraget.

29. Inledningsvis kan konstateras att inte heller den nya undantagsregeln är tillämplig mellan svenska företag som omfattas av koncernbidragsreglerna. Av Lexel-målet följer därmed att även den nya regeln medför en sådan skillnad i behandlingen av jämförbara situationer som är tillåten endast om den kan motiveras av tvingande skäl av allmänintresse (jfr punkterna 35-44 i EU-domstolens dom).

30. När det gäller möjligheten att motivera skillnaden i behandling med intresset av att bekämpa skatteundandragande och skatteflykt uttalade EU-domstolen följande i Lexel-målet (se punkterna 49, 53 och 55-57).

31. För att en inskränkning av etableringsfriheten ska kunna motiveras av dessa hänsyn måste det specifika ändamålet med en sådan inskränkning vara att hindra beteenden som består i att iscensätta fiktiva upplägg. Det specifika syftet med undantagsregeln är inte att bekämpa rent fiktiva upplägg och tillämpningen av regeln är inte begränsad till sådana upplägg. Enbart den omständigheten att ett bolag önskar göra avdrag för räntor i en gränsöverskridande situation utan att det har skett någon fiktiv överföring kan inte motivera en åtgärd som medför en inskränkning i etableringsfriheten. Det kan konstateras att undantagsregeln kan omfatta transaktioner som genomförs på marknadsmässiga villkor och följaktligen inte utgör rent konstlade eller fiktiva upplägg. Motiveringen som avser bekämpande av skatteundandragande och skatteflykt kan därmed inte godtas.

32. Högsta förvaltningsdomstolen konstaterar att EU-domstolens resonemang är lika relevanta med avseende på den nya utformningen av undantagsregeln. Enbart den omständigheten att en transaktion genomförs uteslutande av skatteskäl innebär inte att den är konstlad eller fiktiv i den mening som avses i EU-domstolens praxis. Även om tillämpningsområdet för den nuvarande undantagsregeln har begränsats till fall där skattemotivet är det helt dominerande så är alltså inte heller denna regel begränsad till att träffa rent konstlade eller fiktiva upplägg och den omfattar fortfarande transaktioner som genomförs på marknadsmässiga villkor. Enligt Högsta förvaltningsdomstolens mening kan en tillämpning av den nuvarande undantagsregeln därför inte motiveras av intresset att bekämpa skatteundandragande och skatteflykt.

33. I Lexel-målet prövade EU-domstolen vidare om den tidigare undantagsregeln kunde motiveras av behovet av att säkerställa fördelningen av beskattningsrätten mellan medlemsstaterna. Domstolen uttalade därvid följande (se punkterna 67-70).

34. Av förarbetena till undantagsregeln framgår att den syftar till att förhindra den urholkning av det svenska beskattningsunderlaget som skulle kunna bli följden av den skatteplanering som är kopplad till avdrag för ränteutgifter i en gränsöverskridande situation. En sådan målsättning får dock inte förväxlas med behovet av att säkerställa en välavvägd fördelning av beskattningsrätten mellan medlemsstaterna. En minskning av skatteintäkter kan nämligen inte anses utgöra ett sådant tvingande hänsyn till allmänintresset som kan motivera en åtgärd som i princip strider mot en grundläggande frihet. Dessutom skulle den aktuella räntan ha varit avdragsgill om låntagaren och långivaren inte hade ingått i samma intressegemenskap. När villkoren för en koncernintern gränsöverskridande transaktion och villkoren för en extern gränsöverskridande transaktion motsvarar de marknadsmässiga villkoren, föreligger det ingen skillnad mellan dessa transaktioner i fråga om den välavvägda fördelningen av beskattningsrätten mellan medlemsstaterna. Denna motivering kan därför inte godtas.

35. EU-domstolen konstaterade vidare att när den berörda medlemsstaten inte med framgång kan göra gällande behovet av att säkerställa en välavvägd fördelning av beskattningsrätten mellan medlemsstaterna som motivering, så kan en sådan åtgärd som den som var i fråga i målet inte heller motiveras av ett gemensamt beaktande av det behovet och behovet av att bekämpa skatteflykt (se punkt 76).

36. Enligt Högsta förvaltningsdomstolens mening är EU-domstolens resonemang även i dessa delar fullt ut överförbara på den nuvarande undantagsregeln. En tillämpning av den regeln kan således inte heller motiveras utifrån de nu nämnda grunderna.

37. Det kan därmed konstateras att även den nuvarande undantagsregeln innebär en inskränkning av etableringsfriheten som inte kan motiveras om den tillämpas på räntebetalningar till bolag i andra medlemsstater i situationer då de inblandade bolagen skulle ha omfattats av bestämmelserna om koncernbidrag om båda bolagen hade varit svenska.

Bedömningen i detta fall

38. Av lämnade förutsättningar framgår att det låntagande och det långivande bolaget skulle ha omfattats av bestämmelserna om koncernbidrag om båda bolagen hade varit svenska. Högsta förvaltningsdomstolen konstaterar att det därmed inte är förenligt med artikel 49 i EUF-fördraget att vägra avdrag för de aktuella ränteutgifterna med stöd av undantagsregeln i 24 kap. 18 § andra stycket inkomstskattelagen. Det saknas därför anledning för Högsta förvaltningsdomstolen att besvara frågan om undantagsregeln är tillämplig på ränteutgifterna enligt svensk intern rätt.

39. Skatterättsnämndens förhandsbesked ska ändras i enlighet med det anförda.

Högsta förvaltningsdomstolens avgörande

Högsta förvaltningsdomstolen ändrar Skatterättsnämndens förhandsbesked på så sätt att domstolen förklarar att en tillämpning av undantagsregeln i 24 kap. 18 § andra stycket inkomstskattelagen på de aktuella ränteutgifterna inte är förenlig med artikel 49 i EUF-fördraget.

I avgörandet deltog justitieråden Knutsson, Ståhl, Classon, Svahn Starrsjö och Rosén Andersson. Föredragande var justitie-sekreteraren Birgitta Fors Almassidou.

______________________________

Skatterättsnämnden (2021-01-13, Eng, ordförande, Pettersson, Bengtsson [skiljaktig], Hellenius, Påhlsson [skiljaktig], Sundin [skiljaktig] och Werkell):

Förhandsbesked

Fråga 1: Skuldförhållandet omfattas inte av ränteavdragsbegränsningsregeln i 24 kap. 18 § andra stycket inkomstskattelagen.

Fråga 2: [text här utelämnad eftersom förhandsbeskedet inte överklagats i denna del]

Skatterättsnämndens bedömning

Ska ansökan prövas?

[text här utelämnad]

Fråga 1

Av ärendet framgår att sådana omständigheter som anges i 24 kap. 18 § första stycket inkomstskattelagen föreligger och att det därmed blir att ta ställning till om undantagsregeln i andra stycket är för handen.

Syftet med bestämmelsen är att den ska träffa sådan aggressiv skatteplanering med ränteavdrag som är särskilt angelägen att förhindra för att skydda skattebasen och där bl.a. den generella regeln inte är tillräcklig (prop. 2017/18:245 s. 185). Frågan är om förfarandet som beskrivs i ansökan kan anses utgöra ett sådant rent missbruksfall som regeln är till för att förhindra.

Av uttalandena i förarbetena följer att det skuldförhållande som prövningen gäller är det som idag finns mellan Husqvarna Holding AB och det irländska bolaget (a. prop. s. 186). Om avdrag för ränteutgifter medges i Sverige och ränteinkomster beskattas med den bolagsskatt som enligt ansökan gäller i Irland innebär detta att en skatteförmån uppkommer som, sett till hela skuldförhållandets storlek, är väsentlig för intressegemenskapen eftersom det inte rör sig om mindre belopp (a. prop. s. 184). Den omständigheten att det irländska bolaget finansierar en mindre del av sin utlåning till Husqvarna Holding AB med lån från AB X föranledning ingen annan bedömning av om en väsentlig skatteförmån uppkommer.

Att det är skuldförhållandet mellan Husqvarna Holding AB och det irländska bolaget som prövningen gäller innebär emellertid inte enligt Skatterättsnämndens mening att man vid bedömning av avdragsrätten för ränteutgifter kan bortse från andra förhållanden och omständigheter. Av förarbetena framgår nämligen att en prövning måste göras utifrån en helhetsbedömning av förutsättningarna (a. prop. s. 185), vilket bl.a. får till följd att man t.ex. måste beakta låntagarens hela situation och att avgörande vikt inte kan läggas vid exempelvis det borgenärsbyte som skedde då det irländska bolaget kom att stå som borgenär.

Av betydelse för prövningen är vidare att till skillnad mot 2013 års regelverk där möjligheten till kapitaltillskott särskilt skulle beaktas är detta vid prövning av 2019 års undantag en av omständigheterna som ska ligga till grund för bedömningen.

Vid en helhetsbedömning i detta fall är det Skatterättsnämndens uppfattning att det finns många omständigheter som klart visar att den väsentliga skatteförmånen för intressegemenskapen har haft stor betydelse för den struktur på skulder som idag finns för Husqvarna Holding AB. Exempelvis härrör merparten av skulderna ursprungligen från lån mellan bolaget och AB X, dvs. en situation då ränteavdragen motsvarade ränteinkomster i Sverige. Fordringarna mot Husqvarna Holding AB har därefter flyttats till bolag i Belgien respektive Irland genom borgenärsbyten där skatteförmånen haft, om inte avgörande, så mycket stor betydelse. Det finns med andra ord flera sådana omständigheter som enligt vad som beskrivs i förarbetena kan, om inte annat tillkommer, innebära att avdrag inte ska medges.

Omständigheter som talar i en annan riktning i detta fall är emellertid att samtliga lån har tagits för att finansiera affärsmässiga behov av förvärv eller investeringar och att lånevillkoren är marknadsmässiga. Att ränteinkomsterna blir föremål för beskattning hos den som mottar räntan och att det inte finns underskott som kan nyttjas för kvittning är också skäl som talar i annan riktning än skatteskäl. Dessa omständigheter sammantaget innebär enligt Skatterättsnämndens mening att skuldförhållandet som ska bedömas inte uteslutande eller så gott som uteslutande har uppkommit för att intressegemenskapen ska få en väsentlig skatteförmån. Det utgör därför inte ett sådant rent missbruksfall som får till följd att Husqvarna Holding AB inte ska medges avdrag för ränteutgifter enligt 24 kap. 18 § andra stycket.

Med detta svar förfaller fråga 3.

Fråga 2

[text här utelämnad]

Bengtsson, Påhlsson och Sundin var skiljaktiga och anförde:

Vi är skiljaktiga när det gäller svaret på fråga 1 och anser att frågan skulle ha besvarats med att bestämmelsen i 24 kap. 18 § andra stycket inkomstskattelagen innebär att räntan på skulden till det irländska bolaget inte får dras av.

Skälen är följande.

Den övergripande målsättningen med de riktade ränteavdragsbegränsningarna är att motverka sådan internationell skatteplanering "som undergräver legitimiteten i skattesystemet och påverkar spelplanen mellan internationella koncerner och inhemska företag negativt". Det konkreta syftet med reglerna är att "skydda den svenska bolagsskattebasen mot skatteplanering med hjälp av ränteupplägg inom en intressegemenskap" (prop. 2017/18:245 s. 174).

Ska dessa mål uppnås kan reglerna inte tillämpas bara på fordringar som uppstått utan att det överhuvudtaget funnits något reellt behov av att finansiera investeringar i koncernen. Inte heller kan man begränsa tillämpningen till fall då skatteförmånen består i att vinster överförs till bolag som inte faktiskt betalar eller kan förväntas komma att betala skatt. Lagtexten är heller inte utformad så.

Som majoriteten anför är det överföringen av fordringarna från det belgiska bolaget till det irländska bolaget som etablerar det skuldförhållande som är föremål för bedömningen. Men naturligtvis kan även andra omständigheter beaktas i den mån de säger något avgörande om skälen för att transaktionen genomfördes eller fick den form den fick.

Borgenärsbytet innebär att ränteinkomsten inte längre ska tas upp till beskattning i Belgien, utan i Irland. Bytet ger en väsentlig skatteförmån bl.a. av det skälet att de belgiska NID-reglerna inte längre skulle kunna utnyttjas för att få en i jämförelse med svensk beskattning förmånlig skattebehandling i Belgien.

Det är uppenbart att det finns ett mycket starkt samband mellan den förändrade skattesituationen i Belgien och överföringen av fordringarna till det irländska bolaget. Skattekostnaden lär ha varit avgörande för valet att placera fordringarna i det belgiska bolaget och inget talar för att den har haft mindre betydelse för valet att flytta dessa till det irländska. Utan flytten skulle skattesituationen för koncernen blivit betydligt sämre, även om det inte är frågan om någon nollbeskattning som det åtminstone temporärt kan bli vid räntebetalningar till företag som visar underskott.

Bilden att det är skattekostnaden som är avgörande för överföringen av fordringarna förstärks om man ser till andra omständigheter. Utlåningen tycks i stort sett uteslutande komma från kapitaltillskott. Merparten av skulderna har ursprungligen uppkommit mellan AB X och Husqvarna Holding AB. Enligt årsredovisningen utgör för övrigt treasuryfunktionen en del av AB X.

Sökanden har angett att redovisningsvaluta och de fördelar som följer med möjligheten att välja sådan varit ett skäl till att fordringarna placerats i Irland. Den förklaringen har inte utvecklats närmare och även om det kan ha funnits administrativa fördelar med att överföra fordringarna till ett bolag i Irland framstår dessa som helt oväsentliga i jämförelse med skatteskälen. Utredningen kan som vi ser det sammantaget inte förstås på annat sätt än att bytet av jurisdiktionen helt har betingats av skatteskäl. Bestämmelsen i 24 kap. 18 § andra stycket inkomstskattelagen innebär då att räntan på skulden till det irländska bolaget inte får dras av.

Högsta förvaltningsdomstolen har prövat om ränteavdragsbegränsningar i tidigare lydelse strider mot EU-rätten. Domstolen har funnit att de inte gjorde det (HFD 2011 ref. 90). Vi ser inte skäl att nu göra en annan bedömning av denna fråga. Det strider således inte mot EU-rätten att vägra bolaget avdrag för ränta på skulderna.

Sökord: Inkomstskatt; Ränteavdragsbegränsningsreglerna; EUF-fördraget; Etableringsfrihet

Litteratur:

Punkt Markering: Högsta förvaltningsdomstolens referatmål
Kategorier: Regeringsrätten

8-1234291

Skatteverkets remissvar - 10 januari, 2022 - 12:31
Kategorier: Allmäna nyheter

HFD 2021 ref. 67

Högsta förvaltningsdomstolens referatmål - 23 december, 2021 - 14:07

Målnummer: 3408-20

Avdelning:     

Avgörandedatum: 2021-12-02

Rubrik: En anställd har förvärvat köpoptioner från sin arbetsgivare på villkor att arbetsgivaren har rätt att återköpa optionerna till marknadsvärde om den anställde skulle lämna sin anställning. Villkoret har inte lett till att optionerna förlorar sin karaktär av värdepapper.

Lagrum: 10 kap. 11 § första stycket inkomstskattelagen (1999:1229)

Rättsfall:

REFERAT

Bakgrund

1. Förmåner som en anställd får från sin arbetsgivare ska som huvudregel tas upp som intäkt i inkomstslaget tjänst. En anställd som förvärvar ett värdepapper på förmånliga villkor ska ta upp förmånen som intäkt vid förvärvet. Om det som förvärvas inte är ett värdepapper utan innebär en rätt att i framtiden förvärva ett värdepapper till ett i förväg bestämt pris eller i övrigt på förmånliga villkor (personaloption) ska förmånen tas upp som intäkt när rätten utnyttjas eller överlåts.

     2. M.E. förvärvade under 2010 köpoptioner från sin arbetsgivare mot marknadsmässig ersättning. Optionerna gav honom rätt att till ett i förväg bestämt pris förvärva ett visst antal aktier i ett dotterbolag till arbetsgivarbolaget. Av det avtal som ingicks mellan honom och arbetsgivarbolaget framgår bl.a. följande.

     3. Optionerna kan omedelbart och under en femårsperiod utnyttjas för förvärv av aktier. Om M.E. vill överlåta eller på annat sätt förfoga över optionerna har arbetsgivarbolaget förköpsrätt. Bolaget har vidare rätt att återköpa optionerna om M.E. skulle lämna sin anställning. Ersättningen ska i samtliga fall motsvara skäligt marknadsvärde. Om bolaget inte utnyttjar sin förköps- eller återköpsrätt får M.E. sälja optionerna till någon annan eller behålla dem.

     4. Under hösten 2014 utnyttjade M.E. samtliga köpoptioner för förvärv av aktier i dotterbolaget och senare samma år sålde han aktierna till en extern köpare.

     5. M.E. redovisade aktieförsäljningen i inkomstslaget kapital i sin inkomstdeklaration för 2014. Hans uppfattning var att köp-optionerna utgjorde värdepapper vid förvärvet och eftersom han hade betalat marknadsmässig ersättning för dem uppkom ingen skattepliktig förmån vid den tidpunkten.

     6. Skatteverket ansåg att köpoptionerna utgjorde personal-optioner och beslutade att M.E. skulle beskattas för värdet av optionerna i inkomstslaget tjänst när de utnyttjades för förvärv av aktier, dvs. 2014. Enligt Skatteverket innebar det förhållandet att arbetsgivaren hade rätt att återköpa optionerna om anställningen upphörde en så betydande koppling till M.E:s anställning att optionerna inte utgjorde värdepapper.

     7. M.E. överklagade beslutet till Förvaltningsrätten i Stockholm som biföll överklagandet och upphävde Skatteverkets beslut samt angav följande.

     8. Villkor som innebär att en option endast får utnyttjas vid fortsatt anställning kan medföra att optionen förlorar sin karaktär av värdepapper. Enligt förvaltningsrättens bedömning gäller detta dock inte om marknadsvärdet alltid kan erhållas vid en avyttring. Inte heller villkor om förköps- eller återköpsrätt för utfärdaren innebär att optionen förlorar sin karaktär av värdepapper, om betalning sker till marknadsvärdet. Då M.E. enligt optionsvillkoren alltid kunde erhålla marknadsmässig ersättning vid en avyttring fanns inte något krav på fortsatt anställning för att han skulle kunna tillgodogöra sig optionernas fulla värde. Villkoren kan därmed inte anses medföra att optionerna har förlorat sin karaktär av värdepapper.

     9. Skatteverket överklagade till Kammarrätten i Stockholm som avslog överklagandet.

Yrkanden m.m.

10. Skatteverket yrkar att Högsta förvaltningsdomstolen ska ändra kammarrättens dom och fastställa Skatteverkets beslut samt anför följande.

     11. För att andra instrument än sådana som regleras i aktie-bolagslagen (2005:551) ska utgöra värdepapper bör gälla att innehavaren har en ovillkorlig rätt att tillgodogöra sig instrumentets värde och således själv ska kunna bestämma när och hur värdet ska realiseras, oberoende av anställningsförhållandet. M.E:s innehav av köpoptioner var villkorat av fortsatt anställning, eftersom en avslutad anställning innebar att han till följd av arbetsgivarens återköpsrätt kunde tvingas att sälja optionerna till denne och på så sätt gå miste om en framtida värdetillväxt. Detta villkor innebär att köpoptionerna har förlorat sin karaktär av värdepapper.

     12. M.E. anser att överklagandet ska avslås och yrkar ersättning för kostnader i Högsta förvaltningsdomstolen med 168 625 kr samt anför följande.

     13. Aktiebaserade köpoptioner har likheter med tecknings-optioner som regleras i aktiebolagslagen och den relevanta jämförelsen bör därför vara vad som gäller för sådana. De aktuella köpoptionerna uppfyller mer än väl de krav som uppställts för att förvärv av en teckningsoption ska anses som ett förvärv av värde-papper. Köpoptionerna får därmed anses ha utgjort värdepapper vid förvärvet.

Skälen för avgörandet

Frågan i målet

14. Frågan i målet är om en anställds förvärv av köpoptioner från arbetsgivaren som förenats med villkor om rätt för arbetsgivaren att till marknadsvärde återköpa optionerna vid avslutad anställning ska anses utgöra förvärv av värdepapper.

Rättslig reglering m.m.

15. Till inkomstslaget tjänst räknas enligt 10 kap. 1 § första stycket inkomstskattelagen (1999:1229) inkomster på grund av tjänst till den del de inte ska räknas till inkomstslaget näringsverksamhet eller kapital. Enligt 11 kap. 1 § första stycket ska löner, arvoden, kostnadsersättningar, pensioner, förmåner och alla andra inkomster som erhålls på grund av tjänst tas upp som intäkt, om inte något annat särskilt anges.

     16. Av den s.k. värdepappersregeln i 10 kap. 11 § första stycket följer att om en skattskyldig på grund av sin tjänst förvärvar värdepapper på förmånliga villkor, ska förmånen tas upp som intäkt det beskattningsår då förvärvet sker. Om det som förvärvas inte är ett värdepapper utan innebär en rätt att i framtiden förvärva värdepapper till ett i förväg bestämt pris eller i övrigt på förmånliga villkor (personaloption), ska förmånen enligt andra stycket tas upp som intäkt det beskattningsår då rätten utnyttjas eller överlåts.

Högsta förvaltningsdomstolens bedömning

Skattefrågan

17. M.E. har på marknadsmässiga villkor förvärvat köpoptioner från sin arbetsgivare. Optionerna ger honom rätt att under en femårsperiod som infaller direkt efter förvärvet till ett i förväg bestämt pris köpa aktier i ett dotterbolag till arbetsgivarbolaget. Om M.E. skulle lämna sin anställning har arbetsgivaren rätt att återköpa optionerna till marknadsvärde.

     18. Skatteverket anser att den omständigheten att arbetsgivaren har rätt att återköpa optionerna för den händelse M.E. skulle välja att avsluta sin anställning gör att optionerna inte utgör värdepapper.

     19. Av praxis framgår att villkor som innebär att förvärvade optioner förfaller och inte kan utnyttjas om innehavaren lämnar sin anställning medför att de inte anses utgöra värdepapper vid beskattningen (se t.ex. RÅ 1994 not. 41 och RÅ 1994 not. 733 samt RÅ 2007 not. 177).

     20. I förevarande fall har arbetsgivaren förvisso rätt att återköpa optionerna om M.E. skulle lämna sin anställning men han har i så fall rätt till marknadsmässig ersättning och uteblivet återköp leder inte till att optionerna förfaller. Vid sådant förhållande anser Högsta förvaltningsdomstolen att villkoret om återköp inte innebär att köpoptionerna förlorar sin karaktär av värdepapper.

     21. Skatteverkets överklagande ska därmed avslås.

Ersättning för kostnader

22. M.E. har vunnit bifall till sin talan och målet avser en fråga som är av betydelse för rättstillämpningen. Det finns därför förut-sättningar att bevilja honom ersättning för kostnader i Högsta förvaltningsdomstolen. Yrkat belopp bedöms som skäligt.

Högsta förvaltningsdomstolens avgörande

Högsta förvaltningsdomstolen avslår överklagandet.

Högsta förvaltningsdomstolen beviljar M.E. ersättning för kostnader i Högsta förvaltningsdomstolen med 168 625 kr.

I avgörandet deltog justitieråden Jermsten, Knutsson, Classon, Askersjö och Haggren. Föredragande var justitiesekreterarna Marianne Bergqvist och Tobias Andersson.

______________________________

Förvaltningsrätten i Stockholm (2018-03-23, ordförande Erliksson):

Som parterna utformat sin talan utgör frågan i målet om aktuella optioner skatterättsligt är att betrakta som värdepapper eller inte.

Någon närmare definition av begreppet värdepapper finns inte i vare sig den skatterättsliga eller den civilrättsliga lagstiftningen. I skattelagstift-ningen används dock begreppet som ett samlingsnamn för bland annat aktier, köpoptioner, teckningsoptioner, fordringsrätter och andra liknande instrument.

I förarbetena till lagen (1991:980) om handel med finansiella instrument anges en civilrättslig definition. Där anges att med begreppet värdepapper avses en handling som tillförsäkrar innehavaren en viss rättighet som vanligen kan omvandlas i pengar (prop. 1990/91:142 s. 85). Typiskt sett kännetecknas ett värdepapper av en ovillkorlig rätt till betalning eller leverans och att det kan överlåtas till marknadsvärdet. I den ovillkorliga rätten till betalning eller leverans ligger bl.a. att utfallet inte får vara beroende av innehavarens anställning i visst bolag (jfr RÅ 1994 not. 41, RÅ 1997 ref. 71 och RÅ 2007 not. 177).

Rättsutvecklingen på området kan sägas ha drivits på av utvecklingen på området incitaments-/optionsprogram kopplade till strävan att behålla och belöna vissa eller flertalet anställda på ett företag. Gällande skatterätt har förenklat uttryckt arbetats fram genom olika förhandsbesked från Skatterättsnämnden (SRN) vissa inte överklagade, i kombination med lagstiftningsåtgärder bl.a. när rättsutvecklingen ansetts utvecklats i fel riktning.

Sedan lång tid tillbaka beskattas en anställd för förmåner och förvärv till underpris från arbetsgivaren, upp till nivån marknadspriset av förmånen/det förvärvade. Den här relevanta särskilda lagstiftningen på aktuellt område har sitt ursprung i den s.k. Skåne-Gripen-domen, RÅ 1986 ref. 36, rörande en anställds förvärv till underpris av konvertibla skuldebrev med vissa förfogandeinskränkningar. HFD ansåg i avgörandet att beskattning skulle ske först när inskränkningarna upphörde. Som ett resultat av domen infördes värdepappersregeln, vilken numera finns i

10 kap. 11 § första stycket inkomstskattelagen (IL).

Av de ursprungliga förarbetena till värdepappersregeln (prop. 1989/90:50 s.72 ff.) framgår att regeln syftar till att förmånliga förvärv av värdepapper från arbetsgivaren ska beskattas redan vid förvärvet, även om värdepappret förenats med villkor som innebär inskränkningar i förfoganderätten.

För klarhets skull ska det understrykas att för det fall förvärv av värdepapper sker mot en marknadsmässig ersättning uppkommer det ingen beskattning vid förvärvstidpunkten. Vid en senare avyttring av på sådant sätt förvärvat värdepapper beskattas detta i inkomstslaget kapital, enligt bestämmelserna om kapitalvinster och kapitalförluster i 44 kap. IL.

I takt med utvecklingen på området och ökad förekomst av bland annat optionsprogram riktade mot anställda infördes personaloptionsregeln, vilken numera finns i 10 kap. 11 § andra stycket IL.

Av de ursprungliga förarbetena till personaloptionsregeln (prop. 1997/98:133 s. 24 f.) synes framgå att gränsdragningen mellan värdepapper och personaloptioner utgår från den bedömning HFD gjorde i rättsfallen RÅ 1994 not. 41 och RÅ 1994 not. 733. Av dessa avgöranden framgår att inskränkningar i innehavarnas förfoganderätt över optioner som anställda erhållit från ett koncernbolag, vilka optioner bland annat inte fick överlåtas och kunde utnyttjas för förvärv av aktier i det andra koncernbolaget först efter tre år, medförde att dessa inte ansågs utgöra vare sig värdepapper (eller finansiellt instrument), varken före eller efter avtalad kvalifikationstid.

Parterna synes i målet vara överens om att optioner vilka är utgivna enligt aktiebolagslagens (ABL:s) regler har sådan stark karaktär av värdepapper att den statusen normalt inte förtas av förfogandeinskränkningar.

M.E. hävdar sammanfattningsvis följande. De av Skatteverket åberopade avgörandena från kammarrätten avser syntetiska optioner samt innehöll speciella omständigheter och är därför inte relevanta.  Relevant är i stället praxis från HFD respektive kammarrätt vad gäller tecknings- och köpoptioner samt vissa förhandsbesked, där tecknings- och köpoptioner trots vissa förfogandeinskränkningar likväl ansetts utgöra värdepapper. Villkoren för aktuella optioner har utformats efter och går inte utöver vad som godtagits i praxis. Villkoren saknade helt kvalifikationstid före utnyttjandet och han kunde under innehavstiden oavsett köpare avyttra optionerna till det fulla marknadsvärdet, även om utfärdaren hade en hembudsrätt om han lämnade anställningen.

Skatteverket hävdar sammanfattningsvis följande. För bedömningen av om aktuella optioner utgör värdepapper eller inte är det av stor betydelse att dessa inte är utgivna enligt ABL:s regler. Det finns enligt verket uttalanden i SOU 2016:23 och kammarrättspraxis som inte motsägs av HFD:s praxis på området, stöd för att hembudsklausuler med krav på fortsatt anställning för att tillgodogöra sig värdet kopplade till optioner utanför ABL:s regelverk medför att sådana optioner inte utgör värdepapper. Skatteverket anser att eftersom aktuella optioner inte givits ut enligt ABL:s regelverk och har villkoren om hembudsskyldighet vid avslutad anställning som arbetsgivaren råder över att det finns en sådan betydande koppling till anställningen som innebär att optionerna inte utgör värdepapper.

Förvaltningsrätten anser att gällande rätt kan sammanfattas enligt följande.

Rättsläget i frågan om en option som medför rätt att förvärva redan existerande aktier ("köpoption") men har vissa förfogandeinskränkningar utgör ett värdepapper i nu aktuellt sammanhang är något oklar. Även om det går att dra vissa slutsatser av praxis rörande teckningsoptioner framstår det som att sådana optioners koppling till aktiebolagslagens regelverk medför att långtgående förfogandeinskränkningar, även vad gäller ersättningsnivån vid utfärdarens återköp, har accepterats utan att teckningsoptioner förlorar karaktären av värdepapper (jfr RÅ 2010 not. 129, förhandsbesked 2015-01-29, Dnr 93/14D och förhandsbesked

1998-06-18). Det finns visserligen förhandsbesked från SRN där köpoptioner med olika förfogandeinskränkningar har ansetts utgöra värdepapper (1998-09-18 och 2005-06-22) men inget avgörande från HFD.

Förvaltningsrätten anser att utgångspunkten är att om en köpoption innebär en rättighet, som representerar ett ekonomiskt värde för innehavaren och optionen typiskt sett lämpar sig för omsättning (jfr prop. 1999/2000:2, del 2, s. 519 f. och 528 f.), ska optionen normalt bedömas som ett värdepapper. Om det däremot finns omfattande villkor i form av förfogandeinskränkningar knutna till rättigheten kan optionen förlora karaktären som värdepapper.

Enligt förvaltningsrättens bedömning och såvitt här är relevant kan villkor som medför att option endast får utnyttjas vid fortsatt anställning visserligen medföra att optionen förlorar sin karaktär av värdepapper. För det fall marknadsvärdet vid avyttringstillfället alltid kan erhållas, vid en frivillig eller tvingande avyttring av option med sådant villkor, medför emellertid sådant villkor inte att optionen förlorar sin karaktär av värdepapper. Villkor som medför att innehavaren vid frivillig avyttring alltid måste erbjuda utfärdaren förköpsrätt innebär inte heller att optionen förlorar sin karaktär av värdepapper, om det finns villkor som medför att utfärdaren måste betala marknadsvärdet vid förvärvstillfället. Vare sig omständigheten att beslutanderätten för förvärv eller inte ligger hos utfärdaren/arbetsgivaren eller att optionen måste avyttras om anställningen avslutas medför, om marknadsvärdet vid avyttringstillfället alltid kan erhållas, normalt någon annan bedömning (jfr SRN:s förhandsbesked 1998-09-18 och 2005-06-22).

Förvaltningsrätten konstaterar att aktuella optionerna förvärvats enligt ett avtal med vissa villkor. Det är ostridigt i målet att villkoren bland annat innebär att marknadsvärdet alltid kunde erhållas vid en avyttring, oavsett om det är utfärdaren/arbetsgivaren som utnyttjar sin förköpsrätt eller om köparen var någon annan. Det saknas således krav på en fortsatt anställning för att optionsinnehavaren ska kunna tillgodogöra sig optionens fulla marknadsvärde.

Förvaltningsrätten finner mot bakgrund av det som tidigare anförts att de villkor som fanns för optionerna inte kan anses medföra att dessa förlorar sin karaktär av värdepapper. Vare sig de av Skatteverket åberopade avgörandena från kammarrätten eller vad verket anfört i övrigt medför någon annan bedömning. Någon beskattning i inkomstslaget tjänst när optionerna utnyttjades för förvärv av aktier ska således inte ske med följd av att någon ökning av omkostnadsbeloppet vid den senare avyttringen av aktierna i inkomstslaget kapital inte heller ska ske. Beskattningen ska därmed fastställas enligt deklarationen.

     Överklagandet i sak ska därför bifallas.

Ersättning för ombudskostnader

[text här utelämnad]

- Förvaltningsrätten bifaller överklagandet och upphäver det överklagade beslutet. Förvaltningsrätten beviljar ersättning för ombudskostnader med

42 200 kr inklusive mervärdesskatt

Kammarrätten i Stockholm (2020-04-20, Lindqvist, Åberg och Jonsson):

Inkomstbeskattning

Frågan i målet är om M.E. genom att utnyttja sina köpoptioner för förvärv av aktier i […] har erhållit en förmån som ska beskattas i inkomstslaget tjänst. Avgörande för den bedömningen är om köpoptionerna är att anse som värdepapper eller inte.

Det finns inte några avgöranden från Högsta förvaltningsdomstolen som rör betydelsen av en hembudsklausul vid avslutad anställning vid bedömningen av om en köpoption ska anses vara ett värdepapper.

Såsom förvaltningsrätten angett har långtgående förfogande-inskränkningar godtagits i praxis avseende teckningsoptioner utan att dessa förlorat sin karaktär av värdepapper. Detta beror på att tecknings-optioner omfattas av de särskilda regler som finns i aktiebolagslagen (2005:551), ABL. Även om det är naturligt att köpoptioner inte regleras i ABL, eftersom det rör sig om redan utgivna aktier, instämmer kammar-rätten i förvaltningsrättens bedömning att det inte går att dra några långt-gående slutsatser om köpoptioners värdepappersstatus från den praxis från Högsta förvaltningsdomstolen som finns om teckningsoptioner.

 Vad gäller syntetiska optioner har de ansetts utgöra värdepapper om de kan överlåtas fritt, ger en ovillkorlig rätt till betalning eller leverans till marknadsvärdet och inte är villkorade av innehavarens anställning (RÅ 1994 not. 41, RÅ 1997 ref. 71, RÅ 2007 not. 177 och HFD 2016 ref. 68). Det finns vissa likheter mellan köpoptioner och syntetiska optioner, bl.a. att båda optionstyperna får utformas fritt och att det som är avgörande för om optionen är ett värdepapper är avtalsvillkoren i det enskilda fallet. En betydande skillnad är dock att syntetiska optioner normalt innebär att optionsinnehavaren får betalt i pengar. De ger således inte någon garanterad rätt till aktier. I SOU 2016:23, Beskattning av incitaments-program, framhålls därtill att ett hembudsvillkor som innebär en rätt att sälja till marknadspris den dag optionsinnehavarens anställning upphör med dagens regler sannolikt skulle medföra att en köpoption ska anses vara ett förvärvat värdepapper (s. 326).

Skatteverket har i kammarrätten fört fram att det framgår av options-avtalet att optionsinnehavaren inte alltid har rätt att få marknadsvärdet vid en avyttring av köpoptionerna efter att optionsutfärdaren har utnyttjat sin återköpsrätt vid avslutad anställning. Kammarrätten anser att avtalets ordalydelse och det inlämnade intyget gör att det saknas anledning att ifrågasätta att innehavaren alltid har rätt till leverans eller betalning motsvarande marknadsvärdet, även vid avyttring i samband med avslutad anställning. Kammarrätten anser alltså att avtalet inte kan anses innebära att det funnits situationer när M.E. hade kunnat tvingas att avyttra köpoptionerna till underpris.

Av optionsavtalet följer vidare att M.E. kunde utnyttja eller överlåta köpoptionerna från första dagen och under optionsavtalets hela löptid om fem år. Avtalet är således inte villkorat med någon kvalifikationstid som medfört att M.E. behövt vara fortsatt anställd en viss tid. Avtalet innehåller inte heller någon begränsad lösenperiod. Det har även stått M.E. fritt att utnyttja optionerna för förvärv av aktier och därefter avsluta sin anställning. Kammarrätten anser därför att förutsättningarna i detta mål påtagligt skiljer sig åt från de i RÅ 2007 not. 177 och de kammarrätts-avgöranden som Skatteverket har åberopat.

Mot denna bakgrund instämmer kammarrätten i förvaltningsrättens bedömning att de aktuella köpoptionerna är att anse som värdepapper och att beskattningen därmed ska fastställas i enlighet med M.E:s inkomst-deklaration.

     Det Skatteverket har fört fram om att avtalet innebär ett villkor om fortsatt anställning eftersom optionsinnehavaren går miste om en eventuell framtida tillväxt vid avslutad anställning respektive att det låga marknads-värdet vid optionsförvärvet innebär en indirekt förfogandebegränsning ger inte kammarrätten anledning att göra någon annan bedömning. Överklagandet ska därför avslås. Vid denna utgång saknas anledning att hålla muntlig förhandling.

Ersättning för kostnader

[text här utelämnad]

- Kammarrätten avslår överklagandet. Kammarrätten beviljar M.E. ersättning för kostnader i kammarrätten med 31 250 kr.

Sökord: Inkomstskatt; Anställning; Köpoptioner; Värdepapper

Litteratur:

Punkt Markering: Högsta förvaltningsdomstolens referatmål
Kategorier: Regeringsrätten

BNP-indexering av två skatter på remiss

Finansdepartementets pressmeddelanden - 21 december, 2021 - 18:26

Publicerad 21 december 2021

I budgetpropositionen för 2022 aviserade regeringen att skatten på kemikalier i viss elektronik och skatten på avfallsförbränning årligen ska räknas om med ett schabloniserat tillägg på två procentenheter utöver den så kallade KPI-omräkningen. Finansdepartementet remitterar idag en promemoria med förslaget.

De nya reglerna förslås träda i kraft den 22 november 2022. Det innebär att de kommer att tillämpas när regeringen i november 2022 omräknar de skattebelopp som ska gälla för år 2023. I och med den nya omräkningen kommer de två skatterna att räknas upp på liknande sätt som exempelvis skiktgränsen för statlig inkomstskatt. Ändringarna görs för att skattesatserna, utöver den omräkning som sker med hänsyn till den allmänna prisutvecklingen, även ska beakta den reala utvecklingen av bruttonationalprodukten (BNP).

Skatten på kemikalier i viss elektronik, som infördes 2017, tas ut på vissa elektronikvaror som är vanligt förekommande i människors hemmiljö. Syftet med skatten är att minska förekomsten av farliga kemiska ämnen i människors hemmiljö, samt att påverka användandet mot mer miljö- och hälsovänliga alternativ. Skatten på avfallsförbränning infördes 2020 och tas ut vid förbränning av avfall och är en del av regeringens åtgärder för att nå de nationella klimat- och miljömålen.

Den offentligfinansiella nettoeffekten beräknas till 50 miljoner kronor under 2023. Åren därefter bedöms skatteintäkterna, allt annat lika, öka med ytterligare lika mycket.

Presskontakt

Mirjam Kontio
Pressekreterare hos finansminister Mikael Damberg
Telefon (växel) 08-405 10 00
Mobil 073-074 05 57
e-post till Mirjam Kontio

Punkt Markering: Finansdepartementets pressmeddelanden
Kategorier: Pressmeddelanden

Sidor