Skatteplanering eller skatteflykt?

En statlig utredning definierade på 80-talet skatteplanering som åtgärder i syfte att minska skatteuttaget som anses ligga i linje med skattelagstiftarens intentioner.  Skatteflykt ansåg man föreligga när underlaget för skatteberäkningen i och för sig var korrekt angivet men hade påverkats av åtgärder som syftade till att minska skatteuttaget i strid med andan i lagstiftningen. Skattefusk slutligen definierades som förfaranden som medförde oriktigt angivande av underlag för fastställande av skatt.  

Skatteplanering är varken olagligt eller omoraliskt. Skatteflykt som företeelse är inte heller olagligt men brukar, särskilt i media, anses vara klandervärt.  Att skilja ut var gränsen går kan vara knepigt. Eftersom vanliga principer för tolkning och tillämpning av skattelag inte har ansetts räcka till finns en särskild lag mot skatteflykt. Den har i år varit aktuell i Högsta förvaltningsdomstolen (HFD) i två fall av avancerad skatteplanering.

Det ena fallet (Cypernmålet) handlade om paketering av fastigheter i handelsbolag. Upplägget (benämnt handelsbolagslösningen) var mycket vanligt bland fastighetsförvaltande företag innan bestämmelserna ändrades och handelsbolag diskvalificerades som part i underprisöverlåtelser. Det andra fallet (Perumålet) gällde ett förfarande med överföring av värdet på aktier i fåmansföretag till aktieägaren via bolag i Peru. Även det upplägget var vanligt under några år innan Sverige sade upp skatteavtalet i fråga.

I Cypernmålet var omständigheterna att ett svenskt aktiebolag ägde en kommersiell fastighet och denna skulle säljas till en extern köpare. Aktiebolaget bildade först ett dotterbolag på Cypern och därefter, tillsammans med dottern, ett svenskt handelsbolag vari den svenska modern ägde 0,1 % av andelskapitalet och den cypriotiska dottern 99,9 %.  Fastigheten överläts till underpris till handelsbolaget med stöd av underprisreglerna i 23 kap. inkomstskattelagen. Slutligen såldes andelarna i handelsbolaget externt och vinsten hänfördes, med hänvisning till relationen på andelskapitalet, till 99,9 % till Cypern-bolaget där kapitalvinsten var skattefri.

Förfarandet var i överensstämmelse med lagens ordalydelse. Enligt HFD:s  mening kunde emellertid inte underprisreglerna ha varit avsedda att kunna ”utnyttjas för konstlade förfaranden som uppenbart saknar samband med organisationen av en näringsverksamhet och endast kommer till stånd för att undvika den beskattning som skulle ske vid avyttring av en tillgång i näringsverksamheten.” Lagen mot skatteflykt ansågs tillämplig.

I Perumålet var omständigheterna att en fysisk person (A) ägde aktier i ett svenskt aktiebolag (Fastigheter). A anskaffade aktier i ett peruanskt bolag (Kappa) och i tre svenska aktiebolag (Holding, Förvaltning och Consulting). Aktierna i Holding överläts till Kappa och aktierna i Fastigheter till Förvaltning. Överlåtelsen av Fastigheter gjordes till underpris med stöd av underprisreglerna i inkomstslaget kapital i 53 kap. inkomstskattelagen. Därefter vidaresålde Förvaltning aktierna i Fastigheter till Holding och Kappa sålde aktierna i Holding till Consulting för substansvärdet. Slutligen likviderades Kappa och dess fordran på Consulting skiftades ut till A. Därigenom kom värdet på aktierna i Fastigheter att överföras till A till 4 % peruansk skatt jämfört med upp till 60 % skatt om avyttringen skulle beskattas i Sverige.

Frågan var om A kunde beskattas i Sverige för kapitalvinsten vid avyttringen (likvidationen) av det peruanska bolaget. Det gick såklart bra enligt svensk intern rätt men i skatteavtalet mellan Sverige och Peru föreskrevs att vinst vid försäljning av ”förmögenhetstillgång” endast fick beskattas i den stat i vilken tillgången ”var belägen”, en ålderdomlig skrivning som inte finns i moderna skatteavtal.  HFD ansåg att tillgången, dvs. aktierna skulle anses belägna i Sverige.  Detta på grund av att det peruanska bolaget inte bedrev någon verksamhet och att värdestegringen på andelarna i det peruanska bolaget berodde på den fastighetsförvaltning som bedrivits i Sverige. Det internrättsliga svenska skatteanspråket hindrades därför inte av skatteavtalet. Någon tillämpning av skatteflyktslagen blev då inte aktuell men av domen framgår att skatteflyktslagen kan tillämpas i situationer som omfattas av skatteavtal.  

Både handelsbolagslösningar och Peruupplägg var vanliga under 00-talet. Det ”alla” trodde var godkänd skatteplanering visade sig emellertid inte hålla. En annan typ av skatteupplägg under samma period var räntesnurrorna. Där ansågs skatteflyktslagen inte vara tillämplig vilket föranledde särskild lagstiftning. Det visar hur svårt det är att veta var gränserna går. Ett råd kan vara att man ska vara försiktig med konstlade förfaranden som framstår som inriktade enbart på skatteeffekten. Skatteplanering som är anpassad för att minimera skatten efter omständigheterna i varje enskilt fall kan däremot rekommenderas.