Nyhetssamlare

Fråga om hur en pensionslösning som ett bolag erbjuder sina anställda och som innefattar inbetalningar till en trust utanför Europeiska ekonomiska samarbetsområdet ska behandlas vid inkomstbeskattningen av bolaget samt när det gäller bolagets underlag för särskild löneskatt på pensionskostnader. Förhandsbesked om inkomstskatt m.m.
Referat

Högsta förvaltningsdomstolen meddelade den 20 februari 2026 följande dom (mål nr 4693-25).

Bakgrund

1. Ett företags utgifter för pensioner till anställda ska som huvud­regel dras av som kostnad vid inkomstbeskattningen. Sådana utgifter kan avse såväl tryggande av en utfästelse om att pension ska betalas ut i framtiden som själva pensionsutbetalningen. När det gäller utgifter för tryggande av en pensionsutfästelse finns det särskilda regler som begränsar avdragsrätten i olika avseenden.

2. Den som har utfäst en tjänstepension ska vidare betala särskild löneskatt på kostnaden för pensionsutfästelsen.

3. Atlas Copco Aktiebolag ingår i en multinationell koncern. I syfte att erbjuda pensionsförmåner för anställda som arbetar internationellt har koncernen etablerat en pensionsplan genom en trust i Isle of Man. Bolaget ansökte om förhandsbesked för att, så vitt nu är i fråga, få veta om de inbetalningar till trusten som bolaget avser att göra avseende en av sina anställda är avdragsgilla vid inkomstbeskattningen samt om inbetalningarna ska ingå i under­laget för särskild löneskatt på pensionskostnader. Av ansökan framgår följande.

4. Inbetalningarna till pensionsplanen finansieras helt av bolaget. Pensionsplanen är avgiftsbestämd, dvs. inbetalningarnas storlek är bestämd till en viss procent av den pensionsmedförande lönen. Hur stor den utfallande pensionen blir beror sedan på värdeutvecklingen av de inbetalda medlen, och den anställde kan välja hur kapitalet ska placeras. Pensionsplanen utgör en självständig förmögenhet som förvaltas av trustens förvaltare i syfte att varaktigt säkerställa pensionsrätten för de anställda. Trusten är oåterkallelig och tillgångarna i trusten ägs formellt av förvaltaren, som lämnar ett löfte om pension till berörda anställda. Utbetalningar av pensioner sker genom förvaltarens försorg. Skyldigheten att betala pension enligt pensionsplanen är begränsad till det som kan finansieras ur de tillgångar som finns inom planen. Det finns dock ett ansvar för både trustförvaltaren och bolaget att betala pensionsförmånen vid vissa händelser, t.ex. bedrägeri, uppsåtligt felaktigt handlande eller vårdslöshet.

5. Skatterättsnämnden fann att bolaget ska medges avdrag för pensionsavsättningar vid den tidpunkt då utbetalning av pensioner med anledning av pensionsplanen sker. Nämnden motiverade sitt ställningstagande på följande sätt. Utbetalningen av pension görs av trustens förvaltare och bolaget har därför inte någon utgift vid tidpunkten för utbetalningen. Bolaget har emellertid haft en utgift för pension i samband med avsättningarna till pensionsplanen. Utbetalningarna från trusten har sin grund i dessa avsättningar och avsättningarna är en del av bolagets verksamhet som är nödvändig för att förvärva och bibehålla inkomster. Utbetalningarna sker på uppdrag av bolaget med anledning av dess åtagande gentemot den anställde. Att det finns regler som hindrar att avdrag medges vid tidpunkten för avsättningen innebär inte att bolaget inte har haft en utgift i verksamheten, bara att avdrag inte kan medges vid avsätt­ningen.

6. Skatterättsnämnden fann vidare att utbetalningar enligt pensionsplanen utgör underlag för särskild löneskatt.

Yrkanden m.m.
7. Skatteverket yrkar att Högsta förvaltningsdomstolen ska ändra förhandsbeskedet och förklara att bolaget inte ska medges avdrag vare sig vid inbetalning till trusten eller när pensionen betalas ut samt att pensionslösningen inte ska medföra att bolaget ska betala särskild löneskatt på pensionskostnader.

8. Atlas Copco Aktiebolag anser att förhandsbeskedet ska fastställas i den del som gäller avdragsrätt för inbetalning till trusten och har ingen invändning mot att förhandsbeskedet ändras i den del som gäller särskild löneskatt.

Skälen för avgörandet
Frågan i Högsta förvaltningsdomstolen
9. Frågan är hur en pensionslösning som ett bolag erbjuder sina anställda och som innefattar inbetalningar till en trust utanför Europeiska ekonomiska samarbetsområdet ska behandlas vid inkomstbeskattningen av bolaget samt när det gäller bolagets underlag för särskild löneskatt på pensionskostnader.

Rättslig reglering m.m.
10. I 16 kap. inkomstskattelagen (1999:1229) finns bestämmelser om vad som ska dras av i inkomstslaget näringsverksamhet. Enligt huvudregeln i 1 § första stycket ska utgifter för att förvärva och bibehålla inkomster dras av som kostnad.

11. När det gäller beskattningstidpunkten framgår av 14 kap. 2 § första stycket att resultatet av näringsverksamhet ska beräknas enligt bokföringsmässiga grunder. Enligt andra stycket ska vid beräkningen av resultatet inkomster tas upp som intäkt och utgifter dras av som kostnad det beskattningsår som de hänför sig till enligt god redovisningssed, om inte något annat är särskilt föreskrivet i lag.

12. I 28 kap. finns särskilda regler om arbetsgivares pensions­kostnader. Enligt 3 § ska arbetsgivares tryggande av utfästelse om pension till en arbetstagare dras av som kostnad i den utsträckning som anges i 5–18 §§, om utfästelsen tryggas genom överföring till pensionsstiftelse enligt lagen (1967:531) om tryggande av pensionsutfästelse m.m., avsättning i balansräkning i förening med kreditförsäkring eller i förening med kommunal eller statlig borgen eller liknande garanti, betalning av premie för pensionsförsäkring eller överföring till ett utländskt tjänstepensionsinstitut som enligt 39 kap. 13 c § likställs med en sådan pensionsstiftelse som avses i lagen om tryggande av pensions-utfästelse m.m.

13. Vidare gäller enligt 28 kap. 26 § första stycket att ersättning som lämnas vid övertagande av ansvaret för pensionsutfästelser ska dras av om övertagandet avser överföring av rätt till tjänstepension till Europeiska unionen eller Europeiska atomenergigemenskapen eller sker när en näringsverksamhet övergår till en ny arbetsgivare som också övertar ansvaret för pensionsutfästelserna.

14. Den som har utfäst en tjänstepension ska enligt 1 § lagen (1991:687) om särskild löneskatt på pensionskostnader betala särskild löneskatt med 24,26 procent på kostnaden för pensions­utfästelsen, beräknad enligt 2 §. Av 2 § första stycket e framgår att utgiven ersättning för av annan övertagen pensionsutfästelse ska ingå i underlaget för skatten.

Högsta förvaltningsdomstolens bedömning
Allmänt om avdrag för arbetsgivares pensionskostnader

15. Av den allmänna avdragsregeln i 16 kap. 1 § första stycket inkomstskattelagen följer att utgifter för pensioner till ett företags anställda som huvudregel är avdragsgilla. Avdragsrätten begränsas dock av bestämmelser i 28 kap.

16. När det gäller tidpunkten för avdrag anges i 14 kap. 2 § andra stycket att utgifter ska dras av som kostnad det beskattningsår som de hänför sig till enligt god redovisningssed om inte något annat är föreskrivet i lag. En tillämpning av god redovisningssed skulle i princip innebära att avdrag medgavs vartefter en pensionsskuld uppkom. Även när det gäller beskattningstidpunkten finns dock särskilda bestämmelser i 28 kap.

17. Genom bestämmelserna i 28 kap. regleras framför allt avdrag för arbetsgivares kostnader för tryggande av pensionsutfästelser. Bestämmelserna innebär att avdrag för sådana kostnader medges vid tidpunkten för tryggandet under förutsättning bl.a. att tryggandet har skett genom någon av de tryggandeformer som anges i 3 §. Avdragsrätten är vidare beloppsmässigt begränsad genom olika s.k. kvantitativa villkor.

18. När arbetsgivaren sedan betalar ut pension till de före detta anställda anses detta vara en avdragsgill kostnad enligt 16 kap. 1 § första stycket. För att arbetsgivaren inte ska få dubbla avdrag uppkommer, vid tryggande genom överföring till en pensions­stiftelse eller avsättning i balansräkningen, samtidigt en intäktspost motsvarande det tidigare medgivna avdraget för tryggande­kostnaden (se 28 kap. 21 och 22 §§). När tryggandet har skett genom betalning av premie för en pensionsförsäkring justeras däremot inte det tidigare medgivna avdraget för premien när pensionen betalas ut. Detta beror på att pensionen då betalas av försäkringsföretaget och att någon avdragsgill kostnad därmed inte uppkommer för arbetsgivaren vid pensionsutbetalningen.

19. Den sammantagna innebörden av regelsystemet är således att när en pensionsutfästelse har tryggats genom överföring till en pensionsstiftelse eller avsättning i balansräkningen, och arbets­givaren därmed har kvar ansvaret för de kommande pensions­utbetalningarna, kommer avdrag i slutänden att medges med ett belopp motsvarande hela den utbetalda pensionen. När tryggandet har skett genom betalning av premie för en pensionsförsäkring, och pensionen därmed kommer att betalas av försäkringsföretaget, är det däremot endast kostnaden för premien som är avdragsgill. Avdragsrätten begränsas då av de beloppsmässiga ramar som anges i 28 kap.

20. Bestämmelserna innebär vidare att god redovisningssed saknar betydelse vid bestämmandet av tidpunkten för när avdrag för arbetsgivares pensionskostnader ska medges (se närmare angående denna fråga SOU 2008:80 del 2 s. 435 ff.). Även i de fall som inte omfattas av 28 kap., dvs. när en pensionsutfästelse har tryggats på annat sätt än som anges i det kapitlet eller är helt otryggad, bestäms avdragstidpunkten således utifrån det skatterättsliga regelverket och inte utifrån vad som gäller enligt god redovisningssed. Detta innebär t.ex. att avdrag för en otryggad pension medges när arbets­givaren betalar ut pensionen och inte redan när pensionsskulden uppkommer.

21. Slutligen kan nämnas att en arbetstagares pension även kan säkerställas på ett sätt som medför att arbetsgivarens kostnad för detta bör kunna behandlas som en vanlig lönekostnad i stället för enligt de regler som gäller för pensionskostnader. Så är fallet om säkerställandet innebär att inkomsten anses disponibel för den anställde redan vid tidpunkten för säkerställandet och därmed beskattas som en löneförmån hos honom eller henne vid den tidpunkten. Ett exempel på detta är att arbetsgivaren betalar premier för en kapitalförsäkring där den anställde är oåterkallelig förmåns­tagare (RÅ 2000 ref. 28 och RÅ 2007 not. 49). I dessa situationer bör arbetsgivarens utgift på motsvarande sätt ses som en avdragsgill lönekostnad enligt 16 kap. 1 § första stycket.

Har bolaget rätt till avdrag vid inkomstbeskattningen?

22. Av lämnade förutsättningar framgår att bolagets inbetalning till trusten inte ger rätt till avdrag enligt 28 kap. inkomstskattelagen. De medel som betalas in till trusten är vidare inte disponibla för den anställde och den anställde ska således inte beskattas för någon löneförmån med anledning av inbetalningen (jfr RÅ 2000 ref. 28). Bolaget har därmed inte heller rätt till avdrag som för en lönekostnad med stöd av 16 kap. 1 § första stycket vid tidpunkten för inbetalningen.

23. Frågan är då om avdrag, som Skatterättsnämnden har funnit, i stället ska medges med stöd av 16 kap. 1 § första stycket när pensionen betalas ut från trusten.

24. Inbetalningen till trusten är en utgift i bolagets verksamhet och det kan därför rent allmänt framstå som rimligt att denna utgift är avdragsgill vid beskattningen. Som regelsystemet är utformat begränsas dock avdragsrätten för kostnader för tryggande av pensionsutfästelser till sådana kostnader som är avdragsgilla enligt 28 kap. En jämförelse kan här göras med tryggande genom betalning av premie för en pensionsförsäkring. En arbetsgivare som betalar en större premie än vad som ryms inom avdragsutrymmet enligt de kvantitativa begränsningarna i 28 kap. får inte avdrag för den överskjutande delen av premien när denna betalas. Denna överskjutande del är inte heller avdragsgill senare, när pensionen betalas ut från försäkringsföretaget. Trots att även den över­skjutande delen av premien är en utgift i arbetsgivarens verksamhet är den alltså inte avdragsgill vid beskattningen.

25. Det som skulle kunna vara avdragsgillt enligt 16 kap. 1 § första stycket är i stället utbetalningen av själva pensionen. Att utbetalningen ombesörjs av trusten utesluter inte i sig att bolaget kan medges avdrag för denna. För att avdrag ska medges krävs dock att bolaget har kvar ansvaret för pensionsutfästelsen när pensions­utbetalningen görs. Om så är fallet kan utbetalningen nämligen anses ske på uppdrag av bolaget för att det ska uppfylla sin för­pliktelse att betala pension till den före detta anställde. Frågan är därmed om inbetalningen till trusten innebär att denna tar över ansvaret för pensionsutfästelsen eller om detta ansvar kommer att ligga kvar hos bolaget.

26. Högsta förvaltningsdomstolen har i rättsfallet RÅ 2000 ref. 28 bedömt en liknande situation som den nu aktuella. Frågan i det målet var om ett bolag kunde få avdrag för överföringar till en trust i Guernsey med stöd av den tidigare motsvarigheten till 28 kap.
26 § inkomstskattelagen. Enligt bestämmelsens dåvarande lydelse var ersättning som lämnas till någon som tar över ansvaret för pensionsutfästelser avdragsgill utan några begränsningar. Numera har avdragsrätten dock inskränkts till att gälla i vissa i paragrafen angivna situationer, vilka inte är aktuella här.

27. Den i rättsfallet aktuella trusten skulle användas för att säkra bolagets och andra koncernbolags pensionsåtaganden. I ansökan om förhandsbesked frågade bolaget om inbetalningar motsvarande dels kapitalvärdet av bolagets upparbetade pensionsskuld, dels den årliga ökningen av pensionsskulden var avdragsgilla. Högsta förvaltningsdomstolen fann att bolaget definitivt hade avskilt sig från de medel som förts över till trusten och att ansvaret för pensionsutfästelserna därvid flyttats över från bolaget till trusten. Motsvarande bedömning har gjorts när det gäller överföringar till utländska pensionsadministrationsbolag, även i det fall då administrationsbolaget har varit ett dotterbolag till det bolag som gjort överföringen (RÅ 2003 not. 89 och RÅ 2003 not. 90).

28. Mot bakgrund av den beskrivning av trustbildningen och pensionsplanen som har lämnats i ansökan (se punkt 4) gör Högsta förvaltningsdomstolen bedömningen att bolaget även i det nu aktuella fallet kommer att definitivt ha avskilt sig från de medel som betalas till trusten och att ansvaret för pensionsutfästelsen i och med inbetalningen kommer att föras över från bolaget till trusten. Det förhållandet att bolaget har kvar ett ansvar för att betala pensions­förmånen vid vissa händelser, t.ex. bedrägeri, uppsåtligt felaktigt handlande eller vårdslöshet, innebär inte att bolaget har kvar ansvaret för pensionsutfästelsen på ett sådant sätt att det har rätt till avdrag för pensionsutbetalningar som görs från trusten.

29. Sammanfattningsvis gäller således att bolaget inte har rätt till avdrag vare sig vid inbetalning till trusten eller när pensionen betalas ut från denna. Skatterättsnämndens förhandsbesked ska ändras i enlighet med detta.

Särskild löneskatt på pensionskostnader

30. Högsta förvaltningsdomstolens bedömning att inbetalningarna till trusten innebär att trusten tar över ansvaret för pensions­utfästelsen medför att Skatterättsnämndens förhandsbesked ska ändras även i den del som gäller beskattningsunderlaget för särskild löneskatt på pensionskostnader.

31. Av 2 § första stycket e lagen om särskild löneskatt på pensionskostnader framgår att utgiven ersättning för av annan över­tagen pensionsutfästelse ska tas med i underlaget. Bestämmelsen korresponderar med 28 kap. 26 § första stycket inkomstskattelagen men har inte begränsats till att gälla sådana ersättningar som är avdragsgilla vid inkomstbeskattningen (jfr prop. 1990/91:166 s. 45).

32. Det finns inte utrymme att tolka bestämmelsen i 2 § första stycket e på annat sätt än att den är tillämplig på de nu aktuella inbetalningarna (jfr även RÅ 2003 not. 89). Inbetalningarna ska således ingå i underlaget för särskild löneskatt.

Högsta förvaltningsdomstolens avgörande
Högsta förvaltningsdomstolen ändrar Skatterättsnämndens för­handsbesked i den del som det har överklagats och förklarar att Atlas Copco Aktiebolag inte har rätt till avdrag vare sig vid inbetalning till trusten eller när pensionen betalas ut från denna samt att inbetalning till trusten ska ingå i underlaget för särskild löneskatt på pensionskostnader.

I avgörandet deltog justitieråden Haggren, Ståhl, Classon, von Essen och Säfsten. Föredragande var justitiesekreteraren Emelie Liljeberg.

______________________________

Skatterättsnämnden (2025-07-02, Dahlberg, Eng, ordförande, Hammarström, Hellenius, Sundin, Werkell och Östman Johansson):
Förhandsbesked

Fråga 1: Avsättningarna till Trustplanen innebär inte att inkomsterna är disponibla för V.R.

Fråga 2: Varken Atlas Copco Aktiebolag eller V.R. ska beskattas enligt inkomstskattelagen för avkastning på medel som förvaltas inom ramen för pensionsplanen.

Fråga 3: Atlas Copco Aktiebolag ska medges avdrag för avsättningar vid utbetalning av pensioner med anledning av pensionsplanen.

Frågorna 4 och 5: Utbetalningar enligt pensionsplanen utgör underlag för särskild löneskatt.

Skatterättsnämndens bedömning

Fråga 1 – Innebär en avsättning till Trustplanen att V.R. ska beskattas vid den tidpunkten?

Av underlaget i ärendet framgår att den pensionsplan som ansökan gäller har ett pensioneringssyfte. Det innebär att avsättningar till Trustplanen kommer att leda till pensionsinkomster som ska tas upp som intäkt i inkomstslaget tjänst.

Beskattningstidpunkten för en sådan inkomst avgörs av när inkomsten kan anses som disponibel för V.R. eller på annat sätt kan anses komma honom till del.

Parterna i ärendet är ense om att en avsättning till Trustplanen inte innebär att V.R. redan vid den tidpunkten kan anses disponera inkomsten.

Mot bakgrund av syftet med Trustplanen och de villkor som gäller enligt den saknas det anledning att ha någon annan uppfattning än parterna. Omständigheterna nu skiljer sig inte heller mot omständigheterna i HFD 2019 ref. 13, där beskattningstidpunkten inte ansågs föreligga redan vid avsättningen till pensionsplanen (jfr punk 22 i den nämnda domen). V.R. ska alltså inte beskattas för inkomster redan vid tidpunkten för Bolagets avsättningar till planen.

Fråga 2 – Ska sökandena beskattas för avkastning på medel för pensionskontot?

Enligt svaret på fråga 1 disponerar V.R. inte över de medel som Bolaget avsätter till planen och som finns på pensionskontot. Någon beskattning av avkastningen på dessa medel enligt inkomstskattelagen för hans del kan då inte heller bli aktuell.

Enligt förutsättningarna gäller vidare att det är förvaltaren som formellt äger tillgångarna i trusten, vilka består av pensionsmedel som arbetsgivare sätter in och avkastning på dessa. Det saknas då även förutsättningar för att Bolaget ska beskattas för avkastningen enligt inkomstskattelagen.

Fråga 3 – Kan Bolaget få avdrag för pensionsavsättningar vid utbetalning från Trustplanen?

Utgifter som ett företag har för att förvärva och bibehålla inkomster ska dras av som kostnad i inkomstslaget näringsverksamhet. Sådana utgifter är t.ex. löner och pensioner till företagets anställda. Utgifter för pensioner ska som huvudregel dras av när pensionen betalas ut. Om vissa villkor är uppfyllda finns dock en rätt till avdrag redan när pensionen utfästs. Avdrag medges då för kostnader för att trygga pensionsutfästelsen (jfr HFD 2019 ref. 53 punkterna 1–2).

Av omständigheterna i detta ärende framgår att det saknas förutsättningar för att Bolaget ska medges avdrag för tryggandekostnader enligt vad som anges i 28 kap.

Enligt Skatteverket saknas dessutom förutsättningar för att Bolaget ska medges avdrag enligt huvudregeln i 16 kap. 1 §. Skälet till detta är enligt verket att de framtida utbetalningarna av pensioner enligt Trustplanen kommer att göras av förvaltaren av trusten vilket innebär att Bolaget vid tidpunkten för utbetalningen inte har någon utgift.

Det är visserligen riktigt att Bolaget vid utbetalningen inte har någon utgift. Bolaget har emellertid haft en utgift för pension i samband med att man gjorde avsättningar till Trustplanen, dvs. vid ett tidigare tillfälle än då pension betalas ut eller på annat sätt blir disponibel för mottagaren. Utbetalningarna från Trustplanen har sin grund i de avsättningar som Bolaget gjort och de är en del av Bolagets verksamhet som är nödvändiga för att förvärva och bibehålla inkomster. Att avdrag inte medges enligt regelverket i 28 kap. innebär inte att Bolaget inte haft en utgift i verksamheten, bara att avdrag inte kan medges vid avsättningen.

Inte heller den omständigheten att det är förvaltaren för trusten som genomför pensionsutbetalningen kan anses utgöra något hinder för att Bolaget ska medges avdrag enligt vad som gäller enligt huvudregeln för utgifter för pensioner (se HFD 2019 ref. 53 punkt 2). Utbetalningen från förvaltaren sker på uppdrag av Bolaget och andra arbetsgivare inom koncernen med anledning av deras åtaganden gentemot anställda som omfattas av Trustplanen. Bolaget ska alltså medges avdrag för avsättningar vid utbetalning av pensioner med anledning av planen.

Frågorna 4 och 5 – Underlag för särskild löneskatt

En allmän princip enligt den skattereform som bland annat lagen om särskild löneskatt på pensionskostnader var en del i är att alla förvärvs­inkomster ska beläggas med socialavgifter eller en motsvarande skatt. För inkomster som inte till någon del grundar rätt till socialförsäkrings­förmåner, t.ex. pensioner, är skattesatsen lägre än vad som annars gäller för förvärvsinkomster och skatten ska då i princip motsvara den s.k. skattedelen av socialavgifterna (se prop. 1990/91:166 s. 43).

Om V.R. och Bolaget väljer att ingå ett avtal om en pensionslösning enligt Trustplanen innebär detta för Bolagets del att man utfäst en tjänstepension för V.R. Bolaget är därmed skattskyldigt till särskild löneskatt i enlighet med vad som anges i 1 § lagen om särskild löneskatt på pensionskostnader.

Beträffande underlaget för särskild löneskatt frågar Bolaget om inbetalningen till trusten enligt Trustplanen kan anses utgöra underlag för särskild löneskatt (fråga 4). Utifrån den efterföljande frågan (fråga 5) och hur Bolaget argumenterat kring denna står det emellertid enligt Skatterättsnämnden klart att Bolaget även vill veta om en utbetalning från Trustplanen på något sätt kan ingå i underlaget för särskild löneskatt.

En framtida utbetalning till V.R. i enlighet med vad som följer av Trustplanen är enligt Skatterättsnämndens uppfattning en sådan post som avses i 2 § punkt d lagen om särskild löneskatt på pensionskostnader, dvs. utbetald pension som inte utgår enligt lag eller på grund av tjänste­pensionsförsäkring. Att utbetalningen inte sker direkt från den som utfäst tjänstepensionen har ingen betydelse för om detta är en post som ska ingå i underlaget för särskild löneskatt eller ej (se prop. 1990/91:166 s. 65).

I vad mån det för Bolagets del kan finnas poster som enligt 2 § lagen om särskild löneskatt på pensionskostnader ska minska underlaget för särskild löneskatt (minusposter) ligger inte inom ramen för detta ärende. Det saknas därutöver underlag för att lämna något närmare svar om tidpunkt för erläggande av särskild löneskatt. Frågorna 4 och 5 avvisas därmed i den mån de inte besvarats enligt ovan.

Ett företag som omfattas av reglerna om avdragsbegränsning för negativa räntenetton i 24 kap. 21–29 §§ inkomstskattelagen ska räkna en sådan värdeförändring på ett derivatinstrument som enligt 4 § andra stycket i samma kapitel ska anses vara en ränteutgift eller en ränteinkomst till det skattemässiga resultatet det beskattningsår som den uppkommer.
Referat

Ref 9
Högsta förvaltningsdomstolen meddelade den 3 mars 2026 följande dom (mål nr 1050-25).

Bakgrund
1. Utgångspunkten är att förändringar av en kapitaltillgångs värde påverkar det skattemässiga resultatet i en näringsverksamhet först när tillgången avyttras. Fordringar och skulder i utländsk valuta ska dock som huvudregel värderas till kursen vid beskattningsårets utgång. Valutakursförändringar beskattas således löpande. När tillgången avyttras beräknas eventuell kapitalvinst eller kapital­förlust med hänsyn till den redan beskattade kursförändringen.

2. För företag i bolagssektorn finns det en avdragsbegränsning för negativa räntenetton. Med negativt räntenetto avses skillnaden mellan ränteutgifter som ska dras av och ränteinkomster som ska tas upp, om ränteutgifterna överstiger ränteinkomsterna. Vid tillämpningen av bestämmelserna avses med ränteutgifter respektive ränteinkomster bl.a. valutakursförändringar på låne­fordringar och skulder i utländsk valuta för vilka valutarisken har säkrats genom ett derivatinstrument. Om derivatinstrumentet är en kapitaltillgång ska det på balansdagen värderas utifrån kursen vid beskattningsårets utgång, och värdeförändringen anses vara en ränteutgift eller en ränteinkomst.

3. Rikshem AB hade beskattningsåret 2019 en orealiserad värdeuppgång på derivatinstrument som säkrade valutakurs­förändringar på lån i utländsk valuta. Beloppet, som uppgick till ca 215 miljoner kr, redovisades som en ej skattepliktig intäkt.

4. Skatteverket beslutade att beskatta bolaget för värde­uppgången. Enligt myndigheten var det fråga om en ränteinkomst som skulle beskattas trots att tillgången ännu inte hade avyttrats. Myndigheten ansåg vidare att bolaget, genom att inte deklarera värdeuppgången som en skattepliktig intäkt, hade lämnat en oriktig uppgift till ledning för sin beskattning och påförde bolaget skatte­tillägg. Skattetillägget beräknades enligt en reducerad procentsats eftersom det bedömdes vara fråga om ett periodiseringsfel.

5. Bolaget överklagade beslutet såvitt avser skattetillägget och gjorde gällande att den lämnade uppgiften inte hade varit oriktig. Det saknas enligt bolaget lagstöd för att värdeförändringar på derivatinstrument ska beskattas löpande. Bolaget menade att bestämmelsen om löpande värdering endast innebär att värde­förändringar på vissa derivatinstrument ska ingå i företagets räntenetto. Bestämmelsen ändrar enligt bolaget inte det förhållandet att en värdeuppgång ska beskattas först vid avyttring av kapital­tillgången.

6. Förvaltningsrätten i Stockholm avslog överklagandet. Domstolen ansåg att reglerna om avdragsbegränsning för negativa räntenetton är utformade på ett sådant sätt att värdeförändringen inte bara har relevans vid beräkning av avdragsutrymmet. Den ska enligt domstolen också få genomslag vid beräkningen av bolagets skattemässiga resultat.

7. Bolaget överklagade domen till Kammarrätten i Stockholm som biföll överklagandet och upphävde beslutet om skattetillägg. Enligt kammarrätten ger bestämmelsen om löpande värdering inte utrymme för någon annan tolkning än att den gäller enbart vid tillämpningen av reglerna om avdragsbegränsning för negativa räntenetton. Kammarrätten fann att det därför inte fanns stöd för att ta upp värdeförändringen till beskattning och att bolaget alltså inte hade lämnat någon oriktig uppgift, vilket i sin tur innebar att det inte fanns grund för att ta ut skattetillägg.

Yrkanden m.m.
8. Skatteverket yrkar att beslutet om skattetillägg ska fastställas.

9. Rikshem AB anser att överklagandet ska avslås. Bolaget yrkar att det ska beviljas ersättning för kostnader i förvaltningsrätten, kammarrätten och Högsta förvaltningsdomstolen.

Skälen för avgörandet
Frågan i Högsta förvaltningsdomstolen
10. Prövningstillstånd i Högsta förvaltningsdomstolen får enligt
36 a § förvaltningsprocesslagen (1971:291) begränsas till att gälla en viss fråga i målet, vars prövning är av vikt för ledning av rättstillämpningen (prejudikatfråga).

11. Högsta förvaltningsdomstolen har meddelat prövnings­tillstånd såvitt avser frågan om det förhållandet att en värdeförändring på ett derivatinstrument som är en kapitaltillgång ska anses vara en ränteutgift eller en ränteinkomst enligt definitionen i 24 kap. 4 § andra stycket inkomstskattelagen (1999:1229) medför att värdeförändringen ska påverka beskatt­ningen det beskattningsår som den uppkommer.

12. Frågan om meddelande av prövningstillstånd rörande målet i övrigt har förklarats vilande.

Rättslig reglering m.m.
13. I 24 kap. inkomstskattelagen finns bestämmelser som begränsar avdragsrätten för ränteutgifter i inkomstslaget näringsverksamhet. Enligt 21–29 §§ gäller en generell avdragsbegränsning för negativa räntenetton. De företag som omfattas av begränsningen framgår av 21 §. Med negativt räntenetto avses enligt 23 § första stycket skill­naden mellan ränteutgifter som ska dras av och ränteinkomster som ska tas upp, om ränteutgifterna överstiger ränteinkomsterna.

14. Vad som avses med ränteutgifter och ränteinkomster definieras i 2–4 §§.

15. I 2 § första stycket anges att i kapitlet avses med ränteutgifter ränta och andra utgifter för kredit, och utgifter som är jämförbara med ränta. Enligt tredje stycket omfattas valutakursförluster bara vid tillämpning av 21–29 §§ och bara i den utsträckning som framgår av 4 §. Av 3 § första stycket framgår att i kapitlet avses med ränteinkomster sådana inkomster som motsvarar ränteutgifter enligt 2 §. I 3 § andra stycket anges att valutakursvinster bara om­fattas i den utsträckning som framgår av 4 §.

16. I 4 § första stycket anges att vid tillämpning av 21–29 §§ gäller följande. Om valutarisken avseende en skuld i utländsk valuta har säkrats genom ett derivatinstrument, ska en valutakurs­förändring på skulden anses vara en ränteutgift respektive en ränte­inkomst enligt 2 eller 3 §.

17. I 4 § andra stycket anges att om derivatinstrumentet är en kapitaltillgång, ska det på balansdagen värderas på motsvarande sätt som i 14 kap. 8 §. Värdeförändringen ska anses vara en ränteutgift eller en ränteinkomst enligt 2 eller 3 §. I de fall derivatinstrumentet har avyttrats före balansdagen ska den kapitalvinst eller kapital­förlust som uppkommer vid avyttringen anses vara en ränteutgift eller en ränteinkomst enligt 2 eller 3 §.

18. Av 4 § fjärde stycket framgår att paragrafen gäller även lånefordran i de fall valutarisken har säkrats genom ett derivat­instrument.

19. Av 14 kap. 2 § följer att periodiseringen av inkomster och utgifter i inkomstslaget näringsverksamhet som huvudregel ska göras enligt god redovisningssed. När det gäller kapitaltillgångar finns emellertid särskilda bestämmelser. Vinster och förluster på sådana tillgångar ska enligt 44 kap. 26 § som huvudregel tas upp respektive dras av tidigast det beskattningsår då tillgången avyttras. Enligt 14 kap. 8 § ska dock fordringar och skulder i utländsk valuta värderas till kursen vid beskattningsårets utgång eller, i vissa fall, det värde som motiveras av en valutasäkringsåtgärd. Valutakurs­vinster och valutakursförluster ska därmed tas upp respektive dras av löpande under innehavstiden.

20. I 48 kap. finns särskilda bestämmelser om kapitalvinst vid avyttring av utländska fordringsrätter, som enligt 4 § är tillämpliga på bl.a. valutaderivat. Av 17 § framgår följande. Om tillgången på grund av bestämmelserna i 14 kap. 8 § och 24 kap. 4 § andra stycket har värderats till ett högre värde än anskaffningsutgiften, ska denna ökas med mellanskillnaden. Om tillgången har värderats till ett lägre värde än anskaffningsutgiften, ska denna minskas med mellanskillnaden.

21. Avdragsbegränsningen för negativa räntenetton har föranletts av direktiv (EU) 2016/1164 om fastställande av regler mot skatteflyktsmetoder som direkt inverkar på den inre marknadens funktion (direktivet mot skatteundandraganden) samt av OECD:s rekommendationer avseende ränteavdragsbegränsningar inom det s.k. BEPS-projektet mot skattebaserodering och vinstförflyttning.

Högsta förvaltningsdomstolens bedömning
Prejudikatfrågan

22. Den fråga som Högsta förvaltningsdomstolen ska ta ställning till är alltså om en sådan värdeförändring på ett derivatinstrument som enligt 24 kap. 4 § andra stycket inkomstskattelagen ska anses vara en ränteutgift eller en ränteinkomst ska tas upp till beskattning löpande eller först när derivatinstrumentet avyttras.

23. Enligt 24 kap. 4 § första stycket gäller den paragrafen vid tillämpningen av reglerna om avdragsbegränsning för negativa räntenetton i 21–29 §§. Dessa regler är baserade på artiklarna 2 och 4 i direktivet mot skatteundandraganden. Syftet med reglerna är att öka neutraliteten mellan finansiering med eget och lånat kapital genom en generell begränsning av ränteavdrag i bolagssektorn (prop. 2017/18:245 s. 82 f.).

24. I 24 kap. 4 § finns bestämmelser som reglerar hur valutakurs­förändringar på lånat kapital ska hanteras. Av andra stycket framgår att ett derivatinstrument som är en kapitaltillgång och som säkrar en skuld i utländsk valuta på balansdagen ska värderas på motsvarande sätt som i 14 kap. 8 § och att värdeförändringen ska anses vara en ränteutgift eller en ränteinkomst. Att värderingen ska ske på mot­svarande sätt som i 14 kap. 8 § innebär att den ska ske utifrån kursen vid beskattningsårets utgång. Bestämmelserna i 24 kap. 4 § andra stycket anger således både vad som ska anses vara en ränteutgift respektive en ränteinkomst och hur utgiften respektive inkomsten ska periodiseras.

25. Av 24 kap. 23 § framgår att räntenettot består av ränteutgifter som ska dras av och ränteinkomster som ska tas upp. Av detta följer att en viss ränteutgift eller ränteinkomst blir hänförlig till ett visst års räntenetto endast om den dras av respektive tas upp till beskattning det året. För att de värdeförändringar på derivat­instrument som avses i 4 § andra stycket ska kunna hänföras till ett visst års räntenetto är det alltså en förutsättning att de också räknas till det skattemässiga resultatet samma beskattningsår.

26. Av 48 kap. 17 § framgår vidare att den värdering som har gjorts enligt 14 kap. 8 § och 24 kap. 4 § andra stycket ska leda till en justering av tillgångens anskaffningsutgift. Det innebär att en eventuell värdeförändring påverkar tillgångens skattemässiga värde.

27. Enligt Högsta förvaltningsdomstolens mening är det med hänsyn till hur bestämmelserna har utformats klart att lagstiftarens syfte har varit att företag som ska tillämpa reglerna om avdrags­begränsning för negativa räntenetton ska beskattas löpande för värdeförändringar på sådana derivatinstrument som är kapital­tillgångar och som säkrar skulder i utländsk valuta.

28. Frågan är då om en sådan tolkning ryms inom den ordalydelse som bestämmelserna i 24 kap. 4 § har fått. Kammarrätten har tagit det förhållandet att paragrafen enligt sin ordalydelse gäller vid tillämpning av reglerna om avdragsbegränsning för negativa räntenetton till intäkt för att det som föreskrivs i paragrafen inte därutöver kan få inverkan på beskattningstidpunkten.

29. Högsta förvaltningsdomstolen konstaterar inledningsvis att bestämmelsernas ordalydelse inte utesluter att den periodiserings­regel som finns i 4 § andra stycket även skulle kunna vara tillämplig vid beräkning av det skattemässiga resultatet. Tvärtom talar ut­formningen av bestämmelserna i 24 kap. inkomstskattelagen starkt emot en tolkning där 4 § andra stycket endast skulle gälla vid beräkningen av räntenettot och inte det skattemässiga resultatet. Framför allt skulle hänvisningen i 4 § andra stycket till 14 kap. 8 § vid en sådan tolkning förlora sin praktiska betydelse eftersom de värdeförändringar som avses i 4 § andra stycket i sådant fall enligt 23 § ändå inte skulle hänföras till räntenettot förrän vid avyttring (jfr punkt 25 ovan).

30. Med hänsyn till bestämmelsernas systematik anser Högsta förvaltningsdomstolen att en tolkning av 24 kap. 4 § andra stycket som innebär att de värdeförändringar som avses där inte ska beskattas löpande framstår som orimlig. Sett i sitt sammanhang kan 4 § andra stycket inte förstås på annat sätt än att den värdeförändring som enligt bestämmelsen ska anses vara en ränteutgift eller en ränteinkomst också ska räknas till det skattemässiga resultatet det beskattningsår som den uppkommer.

31. Det sagda gäller dock endast för sådana företag som omfattas av reglerna om avdragsbegränsning för negativa räntenetton. Av såväl bestämmelsens placering i 24 kap. som de syften som ligger bakom bestämmelsen kan den slutsatsen dras att 4 § andra stycket saknar betydelse för de subjekt som inte omfattas av dessa regler. För dem gäller således alltjämt att värdeförändringar på detta slags derivatinstrument beskattas först när de avyttras.

32. Den prejudikatfråga som Högsta förvaltningsdomstolen har meddelat prövningstillstånd i ska därmed besvaras på följande sätt. Ett företag som omfattas av reglerna om avdragsbegränsning för negativa räntenetton i 24 kap. 21–29 §§ inkomstskattelagen ska räkna en sådan värdeförändring på ett derivatinstrument som enligt 4 § andra stycket i samma kapitel ska anses vara en ränteutgift eller en ränteinkomst till det skattemässiga resultatet det beskattningsår som den uppkommer.

Prövningstillstånd i målet i övrigt

33. Högsta förvaltningsdomstolen finner inte skäl att meddela prövningstillstånd i målet i övrigt, dvs. i fråga om skattetillägg och ersättning för kostnader i förvaltningsrätten och kammarrätten. Kammarrättens avgörande står därmed fast.

Ersättning för kostnader i Högsta förvaltningsdomstolen

34. Bolaget har yrkat ersättning för kostnader i Högsta förvaltningsdomstolen med 115 650 kr.

35. Målet avser en fråga som är av betydelse för rättstillämpningen och bolaget har därför rätt till skälig ersättning för sina kostnader. Det yrkade beloppet är skäligt.

Högsta förvaltningsdomstolens avgörande
Högsta förvaltningsdomstolen förklarar att ett företag som omfattas av reglerna om avdragsbegränsning för negativa räntenetton i 24 kap. 21–29 §§ inkomstskattelagen ska räkna en sådan värde­förändring på ett derivatinstrument som enligt 4 § andra stycket i samma kapitel ska anses vara en ränteutgift eller en ränte­inkomst till det skattemässiga resultatet det beskattningsår som den uppkommer.

Högsta förvaltningsdomstolen meddelar inte prövningstillstånd i målet i övrigt. Kammarrättens avgörande står därmed fast.

Högsta förvaltningsdomstolen beviljar Rikshem AB ersättning för kostnader i Högsta förvaltningsdomstolen med 115 650 kr.

I avgörandet deltog justitieråden Haggren, Ståhl, Classon, von Essen och Mihaic. Föredragande var justitiesekreteraren Veronica Montell.

______________________________

Förvaltningsrätten i Stockholm (2024-02-06, ordförande Berlin):
Skattetillägg

Utgångspunkter för prövningen

Frågan i målet är om Skatteverket har haft skäl för att ta ut skattetillägg av bolaget för beskattningsåret 2019 med anledning av att bolaget har lämnat en oriktig uppgift. Om så är fallet är vidare fråga om det finns skäl för befrielse av skattetillägg.

Den underliggande sakfrågan i målet rör beskattningen av en orealiserad positiv värdeförändring på ett derivat som bolaget har redovisat som en icke skattepliktig intäkt. Bolaget har i sak godtagit Skatteverkets bedömning om att värdeförändringarna ska beskattas löpande, men samtidigt anfört att en sådan beskattning saknar lagstöd och att bolaget därmed inte har lämnat en oriktig uppgift.

Det överklagade beslutet grundar sig på, vad gäller sakfrågan, tillämpning av bestämmelser i 24 kap. inkomstskattelagen.

[Text om tillämpliga bestämmelser här utelämnad]

Beskattning – fråga om inkomst

Det är ostridigt att bolaget säkrar lån i utländsk valuta genom derivat­instrument och att den orealiserade värdeförändringen för dessa derivat uppgår till en intäkt om 214 689 592 kr. Den första frågan är om valuta­kursförändringen är en ränteinkomst enligt 24 kap. inkomstskattelagen.

Begreppet ränta har tidigare inte varit definierat i inkomstskattelagen men sedan den 1 januari 2019 finns bestämmelser om bl.a. räntor i in­komstslaget näringsverksamhet i 24 kap. inkomstskattelagen. Definitioner av ränteutgifter och ränteinkomster finns i 24 kap. 2 och 3 §§ inkomst­skattelagen och gäller enbart vid tillämpning av bestämmelserna i 24 kap. Av förarbeten till bestämmelserna (prop. 2017/18:245 s. 213 f.) framgår bl.a. följande. Det följer av direktivet mot skatteundandraganden att vissa utländska valutakursvinster och valutakursförluster på lånat kapital och instrument med anknytning till införskaffandet av kapital omfattas av räntedefinitionen.

Regeringen konstaterade att direktivets definition är avgränsad till att gälla vissa valutakursförluster och valutakursvinster på lånat kapital. Någon närmare innebörd av vad som avses med begreppet vissa återfinns inte i direktivet. Regeringen ansåg att det var lämpligt att begreppet vissa bör avse de situationer när ett lån har tagits upp i utländsk valuta och valutarisken har säkrats genom ett derivatinstrument. Med derivat­instrument avses optioner, terminer och swappar samt andra likartade finansiella instrument. Den valutakursvinst- respektive förlust på lån i utländsk valuta som ingår i räntekomponenten och som därmed omfattas av räntedefinitionen avser både amortering på lånet och den förändring av lånet som kan uppstå vid fastställande på balansdagen enligt 14 kap. 8 § inkomstskattelagen såtillvida lånet har valutasäkrats med ett derivat­instrument. Om derivatinstrumentet som använts för att säkra valutarisken på lånet utgör en kapitaltillgång ska den förändring av värdet som kan uppstå vid fastställande på balansdagen i enlighet med 14 kap. 8 § inkomstskattelagen ingå i räntedefinitionen.

Förvaltningsrätten anser att det följer av såväl lagtext som förarbeten att den i målet aktuella värdeförändringen är en ränteinkomst för bolaget.

Frågan är därefter om denna inkomst ska beskattas och hur den i sådana fall ska beskattas. Skatteverket har bedömt att inkomsten ska beskattas löpande. Bolaget har gjort gällande att det inte är fråga om ränta i faktisk mening utan om en teoretiskt framräknad räntekomponent som endast har relevans för tillämpningen av bestämmelserna om räntenetto och att det saknas stöd för att anse att värdeförändringarna inte bara ska behandlas som ränteutgifter eller ränteinkomster vid beräkning av avdragsutrymme enligt 24 kap. inkomstskattelagen utan även för den allmänna beräkningen av det skattepliktiga resultatet. Som anges ovan gäller definitionerna av ränteutgifter och ränteinkomster endast vid tillämpningen av bestämmelserna i 24 kap. och bestämmelsen i 24 kap. 4 § inkomstskatte­lagen gäller enbart vid tillämpningen av de generella ränteavdrags­begränsningsreglerna (dvs. vid tillämpning av 24 kap. 21–29 §§ inkomstskattelagen).

Av förarbeten till bestämmelserna (se prop. 2017/18:245 s. 216) framgår att det i den remitterade promemorian inte föreslogs någon särskild bestämmelse avseende valutakursförluster och valutakursvinster. Förslaget avseende valutakursförändringar gällde vidare vid tillämpning av samtliga ränteavdragsbegränsningsregler i 24 kap. inkomstskattelagen. Regeringen ansåg att det mot bakgrund av remissinstansernas synpunkter fanns anledning att överväga om de föreslagna bestämmelserna om valutakursförluster endast borde gälla för den generella ränteavdrags­begränsningsregeln. Enligt direktivet mot skatteundandraganden ska vissa utländska valutakursvinster och valutakursförluster på lånat kapital och instrument med anknytning till införskaffandet av kapital omfattas vad gäller den generella regeln. En skillnad jämfört med den generella ränte­avdragsbegränsningsregeln är att de riktade reglerna och övriga begräns­ningsregler i 24 kap. inkomstskattelagen inte avser en nettoavdrags­begränsning utan en begränsning av bruttoräntor. Det skulle därför behöva göras särskilda anpassningar med hänsyn till detta. Mot denna bakgrund och att det inte framkommit tillräckliga skäl för att låta valutakursförluster innefattas av räntedefinitionen vad gäller samtliga ränteavdrag­begränsningsregler ansåg regeringen att de föreslagna bestämmelserna om valutakursförändringar bara borde gälla den generella ränteavdrags­begränsningsregeln.

Som förvaltningsrätten funnit ovan ska värdeförändringen utgöra ränta enligt 24 kap. 2 och 3 §§ inkomstskattelagen. En sådan ränteinkomst omfattas av ränteavdragsbegränsningsreglerna i 24 kap. 21–29 §§ inkomstskattelagen (prop. 2017/18:245 s. 217). Detta gäller oavsett om ett företag får ett positivt eller negativt räntenetto enligt 24 kap. 23 § inkomstskattelagen. Förvaltningsrätten anser inte, såsom bolaget anfört, att ränteinkomsten endast har relevans vid beräkning av avdragsutrymmet. Förvaltningsrätten instämmer således i Skatteverkets bedömning att den orealiserade värdeförändringen, som värderingen enligt 14 kap. 8 § inkomstskattelagen gett upphov till, ska påverka bolagets skattemässiga resultat.

Oriktig uppgift

[Text här utelämnad]

Rättelse på eget initiativ

[Text här utelämnad]

Beräkning av skattetillägg

[Text här utelämnad]

Befrielse från skattetillägg

[Text här utelämnad]

Överklagandet ska därmed avslås.

Ersättning för kostnader

[Text här utelämnad]

– Förvaltningsrätten avslår överklagandet och ansökan om ersättning för kostnader i förvaltningsrätten.

Kammarrätten i Stockholm (2025-01-20, Brege, Fries och Jerkenhag):
Utgångspunkter för kammarrättens prövning

Bolaget har i sin inkomstdeklaration tagit upp en positiv orealiserad värdeförändring på ett derivatinstrument som en icke skattepliktig intäkt. Instrumentet säkrar valutarisken på lån (skulder) i utländsk valuta. Skatteverket menar att bolaget genom att redovisa den orealiserade värdeförändringen som en icke skattepliktig intäkt har lämnat en oriktig uppgift och att det därmed finns grund för att ta ut skattetillägg av bolaget.

Kammarrättens prövning gäller frågan om det finns grund för att ta ut skattetillägg. För att avgöra detta behöver kammarrätten dock först ta ställning till om Skatteverket har stöd för att ta upp den orealiserade värdeförändringen på derivatinstrumentet till beskattning. Kammarrätten ska också ta ställning till om bolaget har rätt till ersättning för kostnader.

Skattetillägg

Parterna är överens om att det aktuella derivatinstrumentet är en kapital­tillgång hos bolaget. Av 14 kap. 9 § inkomstskattelagen framgår att det finns bestämmelser om beskattningstidpunkten för kapitalvinster och kapitalförluster i 44 kap. 26–32 §§ inkomstskattelagen. Enligt huvud­regeln i 44 kap. 26 § inkomstskattelagen tas kapitalvinster respektive kapitalförluster upp till beskattning det beskattningsår då tillgången avyttras, alternativt det beskattningsår då förlusten är definitiv.

I 14 kap. 8 § inkomstskattelagen finns en särskild bestämmelse om beskattningstidpunkten för värdeförändringar på vissa kapitaltillgångar, bl.a. fordringar i utländsk valuta. Av bestämmelsen framgår att fordringar och skulder i utländsk valuta ska värderas till kursen vid beskattningsårets utgång. Om det finns ett terminskontrakt eller någon annan liknande valutasäkringsåtgärd för en sådan post, ska dock posten tas upp till det värde som motiveras av valutasäkringen under förutsättning att samma värde används i räkenskaperna och värderingen står i överensstämmelse med god redovisningssed. I båda fallen är det alltså fråga om en löpande beskattning. Bestämmelsen i 14 kap. 8 § inkomstskattelagen reglerar dock inte beskattningen av det finansiella instrument som säkrar valutarisken för fordringen eller skulden.

Frågan är då om bestämmelsen i 24 kap. 4 § andra stycket inkomst­skattelagen, som hänvisar till 14 kap. 8 § inkomstskattelagen, innebär att ett derivatinstrument som är en kapitaltillgång och säkrar valutarisken avseende en skuld i utländsk valuta ska vara föremål för samma skatte­mässiga behandling som själva skulden. Kammarrätten konstaterar inledningsvis att det i vart fall före det att nuvarande lydelse av 24 kap.
4 § inkomstskattelagen trädde i kraft 2019 inte fanns något stöd för att löpande beskatta värdeförändringar på sådana derivatinstrument. Det förelåg alltså en asymmetri mellan den skattemässiga behandlingen av värdeförändringar på skulder i utländsk valuta och värdeförändringar på derivatinstrument som säkrar sådana skulder.

I förarbetena till 24 kap. 4 § inkomstskattelagen (prop. 2017/18:245) finns inget uttalat syfte om att undanröja eller mildra ovan nämnda asymmetri. Lagstiftningsärendet avsåg i stället bl.a. införande av nya ränteavdragsbegränsningsregler, så som den generella ränteavdrags­begränsningsregeln i 24 kap. 21–29 §§ inkomstskattelagen. Framför allt den generella ränteavdragsbegränsningsregeln medförde ett behov av att definiera uttrycken ränteutgifter och ränteinkomster, vilket görs i 24 kap. 2–4 §§ inkomstskattelagen. I 2 och 3 §§ anges vad som avses med ränteutgifter respektive ränteinkomster i 24 kap. inkomstskattelagen och i 4 § behandlas i vilken utsträckning valutakursförändringar ska omfattas av räntedefinitionerna.

Kammarrätten anser att såväl lagstiftningen som förarbetena innehåller motstridigheter när det gäller innebörden av hänvisningen i 24 kap. 4 § andra stycket inkomstskattelagen till 14 kap. 8 § inkomstskattelagen. Å ena sidan inleds 24 kap. 4 § inkomstskattelagen med att ”[v]id tillämpning av 24 kap. 21–29 §§ inkomstskattelagen gäller följande”. I förarbetena anges också att 24 kap. 4 § inkomstskattelagen endast gäller vid tillämpning av den generella ränteavdragsbegränsningsregeln (prop. 2017/18:245 s. 359). Med hänsyn till detta och hur paragrafen är formulerad i övrigt, anser kammarrätten att ordalydelsen inger uppfattningen att regleringen i andra stycket, inklusive hänvisningen till värderingsregeln i 14 kap. 8 § inkomstskattelagen, endast har betydelse vid tillämpning av den generella ränteavdragsbegränsningsregeln. Å andra sidan gjordes det i lagstiftningsärendet ett tillägg i 48 kap. 17 § inkomstskattelagen som har betydelse i sammanhanget. Paragrafen rör omkostnadsbelopp vid avyttring av utländska fordringsrätter. Den innebär att en värdeförändring på en sådan fordringsrätt, som har påverkat beskattningen, ska påverka anskaffningsutgiften när avyttring väl sker. Tillägget syftade till att paragrafen skulle gälla omvärderingar som gjorts med stöd av, förutom 14 kap. 8 § inkomstskattelagen, även 24 kap. 4 § andra stycket inkomstskattelagen. I förarbetena anges att om ett derivatinstrument vid balansdagen har värderats till ett annat värde än anskaffningsutgiften ska detta påverka omkostnadsbeloppet vid kapital­vinstberäkningen (prop. 2017/18:245 s. 214 och 359). Kammarrätten anser att detta talar för att lagstiftaren har avsett en sådan ordning med löpande beskattning som Skatteverkets beslut innebär. I annat fall skulle tillägget i 48 kap. 17 § inkomstskattelagen inte ha behövts.

Kammarrätten gör mot denna bakgrund följande bedömning.

Målet rör frågan om beskattningstidpunkt och inte om värde­förändringar på derivatinstrument av aktuellt slag över huvud taget är föremål för beskattning. Likväl krävs det enligt legalitetsprincipen stöd i lag för att Skatteverket ska kunna ta upp en orealiserad värdeförändring till beskattning (jfr RÅ 1999 ref. 62, RÅ 1999 not. 245 och Högsta förvaltningsdomstolens dom den 18 september 2012 i mål nr 1960-12). Att det går att utläsa en viss avsikt ur förarbetena är därför inte tillräckligt för att det ska finnas grund för den beskattning som Skatteverket beslutat om. Att Skatteverkets tillämpning ger mening till tillägget i 48 kap. 17 § inkomstskattelagen, som förlorar betydelse med bolagets tolkning, utgör inte heller grund för en sådan beskattning. Enligt kammarrätten måste det först finnas lagstöd för att löpande beskatta orealiserade värdeförändringar innan en bestämmelse om att justera anskaffningsutgiften för derivat­instrumentet får någon relevans.

Kammarrätten anser att det saknas utrymme för att tolka 24 kap. 4 § inkomstskattelagen på så sätt att den begränsning av tillämpningsområdet som kommer till uttryck i första stycket, dvs. att paragrafen endast gäller vid tillämpning av den generella ränteavdragsbegränsningsregeln i 24 kap. 21–29 §§ inkomstskattelagen, endast avser definitionerna av ränteutgift och ränteinkomst. Enligt kammarrättens mening måste lagtexten läsas som att denna begränsning även avser den del av andra stycket som handlar om att derivatinstrumentet ska värderas på motsvarande sätt som i 14 kap. 8 § inkomstskattelagen. Därmed ger inte 24 kap. 4 § andra stycket inkomst­skattelagen stöd för Skatteverkets beskattning. Det saknas även i övrigt stöd i lag för att ta upp den orealiserade värdeförändringen på bolagets derivatinstrument till beskattning. Följaktligen har bolaget genom att redovisa värdeförändringen som en icke skattepliktig intäkt inte lämnat någon oriktig uppgift. Det saknas därför grund för att ta ut skattetillägg. Överklagandet ska därför bifallas i denna del.

Ersättning för kostnader

[text här utelämnad]

– Kammarrätten bifaller överklagandet i den del som avser skattetillägg och upphäver beslutet om att ta ut skattetillägg av Rikshem AB.

Kammarrätten bifaller överklagandet i den del som avser ersättning för kostnader hos Skatteverket och beviljar Rikshem AB ersättning med ytterligare 55 970 kr, samt beviljar bolaget ersättning med 117 000 kr för kostnader i förvaltningsrätten och med 124 005 kr för kostnader i kammarrätten.

Kammarrätten avslår överklagandet och ansökning om ersättning för kostnader i kammarrätten i övrigt.

Referat

Högsta förvaltningsdomstolen meddelade den 17 april 2026 följande dom (mål nr 7526-25).

Bakgrund

1. En stiftelse som har ett allmännyttigt ändamål (ändamålskravet), i sin verksamhet främjar detta ändamål (verksamhetskravet) och under beskattningsåret i skälig omfattning använder sina intäkter för ändamålet (fullföljdskravet) är skattskyldig bara för vissa inkomster, dvs. är inskränkt skattskyldig. Vid bedömningen av om fullföljdskravet är uppfyllt ska, med några undantag, sådana intäkter som inte ska tas upp till beskattning hos inskränkt skattskyldiga stiftelser beaktas.

2. Aktier kan vara s.k. näringsbetingade andelar. Utdelningar på sådana aktier ska inte tas upp till beskattning. För att en andel ska vara näringsbetingad krävs bl.a. att den ägs av en viss typ av juridisk person. En svensk stiftelse som inte omfattas av bestämmelserna om undantag från skattskyldighet, dvs. är oinskränkt skattskyldig, är en sådan juridisk person som kan äga näringsbetingade andelar.

3. Jan Wallanders och Tom Hedelius stiftelse är en svensk allmännyttig stiftelse som har till ändamål att främja samhälls­vetenskaplig-ekonomisk forskning genom utgivande av bidrag. Stiftelsen ansökte om förhandsbesked för att få veta om utdelning från ett börsnoterat aktiebolag är en sådan intäkt som ska beaktas vid bedömningen av om fullföljdskravet är uppfyllt.

4. I ansökan angavs att stiftelsen hittills har uppfyllt förutsättningarna för att vara inskränkt skattskyldig. Ansökan om förhandsbesked föranleddes av att stiftelsen behövde få klarhet i hur stor del av dess intäkter som måste användas för utgivande av bidrag för att fullföljdskravet även fortsättningsvis ska vara uppfyllt. I ansökan angavs vidare att andelarna i bolaget skulle ha varit näringsbetingade, och utdelningen därmed skattefri, om stiftelsen hade varit oinskränkt skattskyldig. Enligt stiftelsen ska sådana intäkter som hade varit skattefria för en oinskränkt skattskyldig stiftelse inte omfattas av fullföljdskravet.

5. Skatterättsnämnden fann att utdelningar från bolaget ska beaktas vid bedömningen av om stiftelsen uppfyller fullföljds­kravet.

Yrkanden m.m.
6. Skatteverket yrkar att förhandsbeskedet ska fastställas.

7. Jan Wallanders och Tom Hedelius stiftelse vidhåller sin inställning.

Skälen för avgörandet
Frågan i Högsta förvaltningsdomstolen
8. Frågan är om utdelning på andelar i ett aktiebolag, som för en oinskränkt skattskyldig stiftelse hade varit näringsbetingade, ska beaktas vid bedömningen av om en stiftelse uppfyller det fullföljdskrav som gäller för att stiftelsen ska vara inskränkt skattskyldig.

Rättslig reglering m.m.
9. I 7 kap. 3 § första stycket inkomstskattelagen (1999:1229) anges att stiftelser som uppfyller ändamåls-, verksamhets- och fullföljds­kraven i 4–6 §§ är, med undantag för kapitalvinster och kapital­förluster, skattskyldiga bara för inkomst av sådan närings­verksamhet som avses i 13 kap. 1 §.

10. Fullföljdskravet innebär enligt 7 kap. 6 § första stycket såvitt nu är aktuellt att stiftelsen under beskattningsåret i skälig omfattning ska använda sina intäkter för ett eller flera allmännyttiga ändamål enligt 4 §.

11. Vid bedömningen av om fullföljdskravet är uppfyllt ska enligt 7 kap. 7 § första stycket sådana intäkter beaktas som enligt 3 § inte ska tas upp till beskattning, dock med undantag för kapitalvinster och vissa schablonintäkter. Även vissa andra intäkter, däribland bidrag och gåva, ska enligt samma lagrum beaktas om intäkterna inte ska tas upp till beskattning enligt inkomst­skattelagen.

12. I 24 kap. finns bestämmelser om utdelningar i inkomstslaget näringsverksamhet. Enligt 35 § ska utdelning på en näringsbetingad andel som huvudregel inte tas upp till beskattning. I 32 § regleras vilka juridiska personer som kan äga näringsbetingade andelar. Av andra punkten framgår att en svensk stiftelse som inte omfattas av bestämmelserna om undantag från skattskyldighet i 7 kap. kan äga näringsbetingade andelar.

Högsta förvaltningsdomstolens bedömning
13. Vid bedömningen av om fullföljdskravet är uppfyllt ska sådana intäkter som undantas från beskattning enligt 7 kap. 3 § inkomst­skattelagen beaktas. Denna koppling mellan kravet och skatte­privilegiet innebär att en utdelning som är skattefri redan enligt vanliga regler inte omfattas av fullföljdskravet.

14. Stiftelsen menar att det förhållandet att andelarna i bolaget skulle ha varit näringsbetingade, och utdelningen skattefri, om stiftelsen hade varit oinskränkt skattskyldig innebär att utdelningen inte ska anses vara skattefri på grund av bestämmelserna i 7 kap. 3 § och därmed inte heller omfattas av fullföljdskravet.

15. Högsta förvaltningsdomstolen konstaterar att bestämmel­serna om näringsbetingade andelar har begränsats till att gälla stiftelser som är oinskränkt skattskyldiga för att inte komma i konflikt med reglerna om skattebefrielse för stiftelser (prop. 1998/99:7 s. 23). Eftersom en inskränkt skattskyldig stiftelse inte kan äga näringsbetingade andelar kan den aktuella utdelningen inte anses vara en intäkt som för en sådan stiftelse är skattefri enligt dessa bestämmelser. Grunden för skattefrihet är således bestämmel­serna i 7 kap. 3 §. Det innebär att utdelningen från bolaget ska beaktas vid bedömningen av om fullföljdskravet är uppfyllt.

16. Skatterättsnämndens förhandsbesked ska därmed fastställas.

Högsta förvaltningsdomstolens avgörande
Högsta förvaltningsdomstolen fastställer Skatterättsnämndens förhandsbesked.

I avgörandet deltog justitieråden Haggren, Ståhl, Classon, Säfsten och Mihaic. Föredragande var justitiesekreteraren Daniel Brohall.

______________________________

Skatterättsnämnden (2025-11-18, Eng, ordförande, Hammarström, Hellenius, Sundin, Werkell och Östman Johansson):
Förhandsbesked

Utdelningar från Industrivärden ska beaktas i bedömningen av om stiftelsen uppfyller fullföljdskravet.

Skatterättsnämndens bedömning

Fullföljdskravet fick sin nuvarande utformning efter en modernisering och reformering av skattereglerna för den ideella sektorn som trädde i kraft 2014. Innan dess framgick endast att en stiftelse skulle bedriva en verksamhet som skäligen motsvarar avkastningen av stiftelsens tillgångar.

Nuvarande lagstiftning är en kodifiering av den avgränsning av begreppet avkastning som gjorts i praxis. En utgångspunkt är att fullföljdskravet bör avse användningen av den nettoinkomst som enligt vanliga regler skulle beskattats men som på grund av användningen för kvalificerat ändamål kan komma att undantas från beskattning (prop. 2013/14:1 s. 314-315).

Det finns argument både för och emot att den aktuella utdelningen ska beaktas vid bedömningen av om fullföljdskravet är uppfyllt. Avgörande blir om man anser att stiftelsens utdelning från bolaget undantas från beskattning med stöd av 7 kap. 3 § inkomstskattelagen eller om den enligt 24 kap. ändå inte hade beskattats.

Bestämmelserna om näringsbetingade andelar för stiftelser motiveras av att skattereglerna inte ska avhålla näringsdrivande stiftelser från att exempelvis lägga vissa funktioner i dotterbolag. Bestämmelserna begränsades för att inte komma i konflikt med reglerna om skattefrihet för allmännyttiga stiftelser och fullföljdskravet. Skattefrihet för utdelning på näringsbetingade andelar ska därför endast omfatta sådan utdelning som en stiftelse inte är skattebefriad från enligt 7 kap. (prop. 1998/99:7 s. 23).

Av förutsättningarna för ansökan framgår att stiftelsen är inskränkt skattskyldig enligt 7 kap. Stiftelsen är då inget sådant ägarföretag som enligt 24 kap. 32 § kan äga en näringsbetingad andel. Utdelning från bolaget är mot den bakgrunden skattefri till följd av 7 kap: 3 § och ska enligt 7 kap. 7 § beaktas i fullföljdskravet.

Det förhållande att utdelning på näringsbetingade andelar inte finns med i uppräkningen i 7 § av annars skattefria intäkter som ska beaktas i fullföljdskravet medför inte någon annan bedömning. Den uppräkningen avser endast att särskilt reglera vissa för stiftelser och ideella föreningar vanliga intäkter som bör omfattas av fullföljdskravet, även om de inte naturligt klassificeras som avkastning (prop. 2013/14:1 s. 315 och SOU 2009:65 s. 139-140).

Fråga om i vilken utsträckning en kommun är skyldig att som ett led i den individuella prövningen av rätten till skolskjuts även pröva behovet av att anpassa utformningen av skolskjutsen för en grundskoleelev med funktionsnedsättning.

Ett överklagande i ett mål om rätt att ta del av allmän handling har avvisats eftersom den som överklagat beslutet inte var behörig att göra det.

En skada till följd av ett olycksfall som har inträffat i samband med en färd till en lunchrestaurang under betald arbetstid har ansetts utgöra en arbetsskada.

Utdelning på andelar i ett aktiebolag, som för en oinskränkt skattskyldig stiftelse hade varit näringsbetingade, ska beaktas vid bedömningen av om en stiftelse uppfyller det fullföljdskrav som gäller för att stiftelsen ska vara inskränkt skattskyldig. Förhandsbesked om inkomstskatt.

Undantaget från skatteplikt för tillhandahållande av tjänster inom fristående grupper har inte ansetts tillämpligt. Förhandsbesked om mervärdesskatt

Fråga om skattskyldighet för energiskatt inträder när bränsle tas ut från ett skatteupplag för att flyttas till ett tullager och därefter exporteras. Förhandsbesked om punktskatt

Ansökan om förhandsbesked har avvisats eftersom det inte är av vikt för sökanden eller för en enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning

Rättsprövning av beslut om tillstånd att uppföra och driva en gruppstation för vindkraft inom Sveriges ekonomiska zon

En socialnämnds beslut enligt lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga som innebär att den unge ska vara stadigvarande placerad i ett familjehem som är samma hem som den unge dittills varit jourhemsplacerad i får överklagas till allmän förvaltningsdomstol.

En kommun är vid prövningen av en ansökan om tillfällig utökning av personlig assistans inte bunden av Försäkringskassans bedömning av rätt till assistansersättning.

Fråga om socialförsäkringsbalkens bestämmelser om begränsningar i rätten till merkostnadsersättning vid institutionsvård utgör hinder mot att bevilja en person merkostnadsersättning därför att personen har beviljats insatsen träningsboende (I) eller därför att personen ges öppen rättspsykiatrisk vård (II).

Fråga om hur en pensionslösning som ett bolag erbjuder sina anställda och som innefattar inbetalningar till en trust utanför Europeiska ekonomiska samarbetsområdet ska behandlas vid inkomstbeskattningen av bolaget samt när det gäller bolagets underlag för särskild löneskatt på pensionskostnader. Förhandsbesked om inkomstskatt m.m.

Avdrag för värdeminskning på byggnad som inte har gjorts ett visst år får inte göras ett senare år vare sig utöver det senare årets avdrag eller genom att avskrivningsplanen förlängs. Förhandsbesked om inkomstskatt.

Rättsprövning av beslut om villkor för nätkoncession för linje.