En byggnad som inrymmer en s.k. trampolinpark har vid fastighetstaxeringen indelats som specialbyggnaden bad-, sport- och idrottsanläggning.
Högsta förvaltningsdomstolen meddelade den 10 december 2025 följande dom (mål nr 502-25).
Bakgrund
1. Vid fastighetstaxeringen indelas byggnader i olika byggnadstyper. De s.k. specialbyggnaderna är undantagna från skatte- och avgiftsplikt. En typ av specialbyggnad är en byggnad som används för bad, sport, idrott och liknande, om allmänheten har tillträde till anläggningen (bad-, sport- och idrottsanläggning).
2. Xoel Åre AB (Xoel) äger en fastighet med en byggnad som hyrs ut till ett företag som driver en s.k. trampolinpark i byggnaden. I trampolinparken finns trampoliner, studsmattor och hinderbanor samt andra för fysisk aktivitet avsedda redskap och ytor i form av klätterväggar, en skidramp, en mindre fotbollsplan m.m. Xoel ansåg att byggnaden skulle indelas som bad-, sport- och idrottsanläggning. Skatteverket bedömde att trampolinparken inte uppfyllde kraven för en sådan indelning och indelade i stället byggnaden som hyreshus.
3. Xoel överklagade beslutet till Förvaltningsrätten i Härnösand som avslog överklagandet. Bolaget överklagade därefter till Kammarrätten i Sundsvall som ändrade underinstansernas avgöranden och bestämde att byggnaden skulle indelas som specialbyggnad. Enligt kammarrätten var byggnadens användningssätt sådant som avsågs med regleringen om bad-, sport- och idrottsanläggningar och användningssättet var i linje med regleringens syfte att bidra till ett fysiskt aktivt liv och en meningsfull fritid. Byggnaden ansågs vidare till övervägande del användas på ett sådant sätt.
Yrkanden m.m.
4. Skatteverket yrkar att byggnaden ska indelas som hyreshus och anför följande. Byggnaden används till övervägande del för aktiviteter som är av lek-, nöjes- och rekreationskaraktär och inte för de samhällsnyttiga användningssätten bad, sport, idrott eller liknande.
5. Xoel Åre AB anser att överklagandet ska avslås och anför följande. Den verksamhet som bedrivs i byggnaden utgör sport, idrott och liknande. Sådan verksamhet är definitionsmässigt samhällsnyttig.
Skälen för avgörandet
Rättslig reglering m.m.
6. Bestämmelser om skatte- och avgiftsplikt för fastigheter och om indelning av byggnader finns i fastighetstaxeringslagen (1979:1152).
7. Av 2 kap. 1 § framgår att byggnader ska indelas i byggnadstyper på sätt som anges i 2 och 3 §§. Indelning får inte ske på grundval av tillfällig användning.
8. I 2 § anges bl.a. följande i fråga om vad som avses med hyreshus. Byggnad som är inrättad till bostad åt minst tre familjer eller till kontor, butik, hotell, restaurang och liknande. Byggnad med förrådsutrymme, som ligger i anslutning till hyreshus och som behövs för verksamheten, ska utgöra hyreshus. Vidare anges att med specialbyggnaden bad-, sport- och idrottsanläggning avses byggnad som används för bad, sport, idrott och liknande, om allmänheten har tillträde till anläggningen.
9. Av 3 § första stycket framgår att byggnadstypen ska bestämmas med hänsyn till det ändamål som en byggnad till övervägande del är inrättad för och det sätt som en byggnad till övervägande del används på. I andra stycket anges att en byggnad, som kan indelas både som t.ex. hyreshus och som specialbyggnad, ska indelas som specialbyggnad.
10. Av 3 kap. 2 § första stycket framgår att en specialbyggnad är undantagen från skatte- och avgiftsplikt.
Högsta förvaltningsdomstolens bedömning
11. Bestämmelserna om byggnadstyper i fastighetstaxeringslagen innebär att hyreshus indelas utifrån det ändamål som byggnaden är inrättad för medan specialbyggnader, däribland bad-, sport- och idrottsanläggningar, indelas utifrån byggnadens användningssätt. Av bestämmelserna följer vidare att om en byggnad är inrättad eller används för flera ändamål ska det ändamål som dominerar vara avgörande.
12. I förarbetena till fastighetstaxeringslagen betonas att klassificeringen av olika byggnadstyper bör styras av egendomens faktiska användning och beskaffenhet. En ledande tanke bakom undantaget från skatteplikt för vissa byggnader är den samhällsnytta som användningen av byggnaden för med sig. När det gäller motivet till skattefriheten för just bad-, sport- och idrottsanläggningar framgår att den s.k. sundhetsvård som bedrivs i sådana byggnader får anses ha ett samhällsnyttigt syfte. Vidare uttalas att människor får alltmer fritid och att det är väsentligt att denna fritid kan tas till vara på ett positivt sätt. Anläggningarna möjliggör för människor att utöva den form av idrott m.m. som de föredrar och skapar över huvud taget utrymme för meningsfulla fritidsaktiviteter (SOU 1979:32 s. 189, 247 och 270 samt prop. 1979/80:40 s. 69 och 74 f.).
13. Av utredningen i målet framgår att olika delar av den aktuella byggnaden används på olika sätt. I byggnaden finns trampoliner, studsmattor, hinderbanor och redskap för hopplekar men också en mindre fotbollsplan, klätterväggar och en skidramp. Det finns också en s.k. zipline och en kafeteria.
14. Enligt Högsta förvaltningsdomstolens mening är merparten av de aktiviteter som erbjuds i byggnaden av sådant slag att de är att hänföra till sport eller idrott. Skatteverket har emellertid gjort gällande att aktiviteterna snarare har karaktär av lek, nöje och rekreation. Även om aktiviteterna delvis har sådan karaktär finns det inte något stöd i lagtext eller förarbeten för att det skulle diskvalificera byggnaden från att betraktas som en sport- eller idrottsanläggning.
15. Sammanfattningsvis finner Högsta förvaltningsdomstolen att den aktuella byggnaden till övervägande del används för sport, idrott eller liknande ändamål. Allmänheten har tillträde till anläggningen och byggnaden ska således vid fastighetstaxeringen indelas som specialbyggnad. Överklagandet ska därför avslås.
Högsta förvaltningsdomstolens avgörande
Högsta förvaltningsdomstolen avslår överklagandet.
I avgörandet deltog justitieråden Jermsten, Knutsson, Medin, Westberg och Attorps. Föredragande var justitiesekreteraren Gustav Granholm.
______________________________
Förvaltningsrätten i Härnösand (2024-01-25, ordförande Larsson):
Frågan i målet är om fastigheten ska taxeras som en skattepliktig hyreshusenhet eller som en skattebefriad specialenhet bestående av en specialbyggnad i form av en bad-, sport- och idrottsanläggning med tillhörande tomtmark.
Inledningsvis delar förvaltningsrätten Skatteverkets bedömning att frågan om vilken mervärdesskattesats som tillämpas på de omsatta tjänsterna i verksamheten inte har någon direkt koppling till frågan om byggnaden ska indelas som en bad-, sport- och idrottsanläggning i fastighetstaxeringslagens mening. Det är alltså möjligt att tjänsterna i mervärdesskattehänseende är att betrakta som att besökarna bereds tillfälle att utöva idrottslig verksamhet, jfr 10 kap. 28 § första stycket mervärdesskattelagen (2023:200), samtidigt som byggnaden inte utgör en specialbyggnad för bad, sport, idrott och liknande enligt fastighetstaxeringslagen.
Förvaltningsrätten delar även Skatteverkets bedömning att specialbyggnadernas karaktär av undantag från huvudregeln att alla fastigheter är skatte- eller avgiftspliktiga (jfr 3 kap. 1 § fastighetstaxeringslagen), samt vissa uttalanden i förarbetena (se t.ex. SOU 1979:32 s. 248–249), talar för en viss restriktivitet vid tillämpningen. Av handlingarna i målet och vad som framkommit vid synen av fastigheten framgår bl.a. följande. Byggnaden på fastigheten inhyser en trampolinanläggning med ett flertal stationer. En station (benämnd Wipe Out) består av studsmattor ordnade i en cirkel där deltagarna turas om att hoppa över en roterande stav eller stång klädd i skumgummi. Vidare finns ett flertal skumgummigropar (”foam pits”), bl.a. i anslutning till trampoliner men även en där deltagarna kan balansera på stänger eller balkar som går tvärs över gropen och sedan försöka putta ned varandra från dessa med hjälp av skumredskap. Det finns även en ramp som deltagarna kan åka ned för och landa i en skumgummigrop. Vidare finns det bl.a. en rutschkana, en slags linbana i taket (Sky Rider), en hinderbana, en mindre och inhägnad fotbollsplan samt ett antal klätterväggar. Stationerna har ofta skyltar med särskilda förhållningsregler. Såvitt framkommit kan deltagarna vistas ensamma vid de flesta stationerna, dvs. det krävs inte ledning av instruktör. I byggnaden finns även servering.
Baserat på det ovanstående instämmer förvaltningsrätten i Skatteverkets bedömning att byggnaden i huvudsak får anses vara avsedd för attraktioner och aktiviteter som syftar till att erbjuda besökarna rekreation, förströelse och nöje snarare än regelrätt sport eller idrott. Förvaltningsrätten betvivlar inte att delar av anläggningen används eller kan användas av sport- eller idrottsutövare för vissa moment inom deras respektive sport eller idrott. Det har dock inte framkommit att detta är den huvudsakliga användningen av byggnaden eller att byggnaden är inrättad för detta, dvs. byggnaden är inte i huvudsak inrättad för att användas för träning eller tävling i någon särskild sport eller idrott. Aktiviteterna i byggnaden är visserligen fysiska men det fysiska inslaget får anses vara underordnat nöjesinslaget. Förvaltningsrätten anser att en jämförelse kan göras med s.k. lekland eller äventyrsbad där aktiviteterna är fysiska men inte sport eller idrott. Sammanfattningsvis rör det sig enligt förvaltningsrätten inte om en sådan bad-, sport- eller idrottsanläggning som avses i fastighetstaxeringslagen och som är skattebefriad. Överklagandet ska därför avslås.
– Förvaltningsrätten avslår överklagandet.
Kammarrätten i Sundsvall (2024-12-02, Almqvist, Hamrin [skiljaktig] och Gäverth [skiljaktig]):
Det sätt på vilket byggnaden på taxeringsenheten Åre Prästbord 1:80 används framgår av den skriftliga utredningen i målet samt iakttagelser från förvaltningsrättens syn. I fråga om den skriftliga utredningen finns det enligt kammarrättens mening inte anledning att ifrågasätta den beskrivning som bolaget har lämnat om användningssättet.
Det rör sig alltså om en byggnad som till övervägande del inrymmer en trampolinanläggning. På denna trampolinanläggning finns även mindre stationer i form av t.ex. hinderbanor, väggar för klättring, skumgummigrop, en hopp-/träningsramp, en linbana i taket, en mindre fotbollsplan m.m. I byggnaden finns även en servering. Byggnaden kan användas till individuell träning och gruppträning i flera olika sporter som gymnastik, klättring, parkour, freestyle trampoline, skidåkning samt OCR (hinderbana) m.m. I lokalen tränar även de som tävlar i cheerleading, skidor, puckelpist, free-style och skateboard. Jumpyard anordnar kursverksamhet s.k. Jumpschool, med nivåerna lätt, medel och avancerad. Jumpschool pågår alla terminer, åtta veckor per termin. Det anordnas även tävlingar i form av Jump Camp och Flip Games med medverkande från hela landet och även en Futsal-turnering. Skolor förlägger friluftsdagar och idrottslektioner i anläggningen. Anläggningen går inte att använda utan att relevant personal är på plats.
Som framgår av förarbetena till fastighetstaxeringslagen är det övergripande syftet med att vissa s.k. specialbyggnader ska leda till skattefrihet den samhällsnytta som byggnaderna medför. Beträffande den nu aktuella formen av specialbyggnad – bad-, sport- och idrottsanläggning – framhålls det i förarbetena att sådana byggnader bidrar till att människor kan ägna sig åt den idrott m.m. som de föredrar och skapar utrymme för meningsfulla aktiviteter. Undantaget för denna typ av specialbyggnad är således mycket allmänt hållet och tar enligt kammarrättens mening sikte på att de ska bidra till ett fysiskt aktivt liv och en meningsfull fritid. En sådan syn på undantaget leder vidare till att det över tid kan tillkomma aktiveter som utgör sådana användningssätt som undantaget ska gälla för. En sådan vid syn på vilka användningssätt som ska omfattas av regleringen ligger vidare väl i linje med att det är tillräckligt att användningssättet är liknande bad, sport, eller idrott.
Det användningssätt som framgår av utredningen i målet är enligt kammarrättens bedömning ett sådant användningssätt som regleringen om specialbyggnad – bad-, sport- och idrottsanläggning – gäller. Det är enligt kammarrättens mening ett användningssätt som i linje med regleringens syfte bidrar till ett fysiskt aktivt liv och en meningsfull fritid. Byggnaden, dvs. anläggningen, ska vidare med de särskilda anordningarna och inredningarna i den – trampoliner, hinderbanor, klätterväggar m.m. – till övervägande del anses vara inrättad för ett sådant användningssätt. Kammarrätten anser vidare att byggnaden till övervägande del används på ett sådant sätt. Det är vidare ostridigt att allmänheten har tillträde till den.
Överklagandet ska därför bifallas på så sätt att byggnaden på taxerings-enheten Åre Prästbord 1:80 indelas som specialbyggnad.
– Kammarrätten ändrar underinstansernas avgöranden och bestämmer att byggnaden på taxeringsenheten Åre Prästbord 1:80 ska indelas som specialbyggnad.
Hamrin och Gäverth var skiljaktiga och anförde:
Avgörande för bedömningen om byggnaden ska indelas som specialbyggnad är dess användning. Hur den är inrättad är inte i sig av betydelse annat än som en indikation på hur den används.
De byggnader som vid fastighetstaxeringslagens tillkomst skulle undantas från skatteplikt var sådana som fyllde en stor funktion i samhället och till alldeles övervägande del ägdes av kommunerna (jfr prop. 1979/80:40 s. 74 f.). Det handlade om idrottsplatser, ishallar och simhallar med tillträde för allmänheten (jfr SOU 1979:32 s. 270 f.). Det kan inte utläsas att syftet vid införandet av fastighetstaxeringslagen skulle ha varit att åstadkomma någon mera påtaglig utvidgning av den skattefria kretsen, utöver det som då följde på avskaffandet av ägarkravet (jfr rättsfallet RÅ 1994 ref. 103 I som avsåg kulturbyggnad och för vilka ändringarna var likartade).
Mot den här bakgrunden anser vi att det avgörande för bedömningen av om anläggningens användande är att likna vid det hos en bad- sport- eller idrottsanläggning är den samhällsnytta som den aktuella anläggningen ger (jfr 1979/80:40 s. 74 och SOU 1979:32 s. 247). Den omständigheten att nästan allt tillhandahållande av fysisk aktivitet på ett allmänt plan kan anses bidra till folkhälsan innebär enligt vår mening inte att sådan verk-samhet ska anses liknande den för bad- sport- eller idrott ur ett fastighetstaxeringsperspektiv. Utgångspunkten bör alltså enligt vår mening i stället vara att såväl samhällsnyttan som användningen liknar de utpekade verksamheterna på sådant sätt att de bör subventioneras genom undantag från skatteplikt.
Av vad som framkommit om anläggningen, som den redogjorts för i förvaltningsrättens dom, gör vi följande bedömning. I likhet med majoriteten anser vi att anläggningen kan användas för idrottslig träning, men utredningen ger inte stöd för att så faktiskt sker i annat än ringa omfattning. Inte heller ifrågasätter vi att en faktisk idrott skulle kunna utövas vid någon station eller att besökarna genomgående kan tävla mot varandra i aktiviteterna. Vidare uppvisar aktiviteterna vid flera av anläggningens stationer vissa likheter med sport- och idrottsaktiveter, t.ex. fotboll och gymnastik. Vi anser emellertid att nöjes- och lekinslaget är alltigenom övervägande vid aktiviteternas utförande. Det rör sig alltså snarare om nöjes eller lekvarianter av sporter, likt luftgevärsskytte på ett tivoli eller olika aktiviteter i ett lekland. Byggnadens användning karakteriseras därför enligt vår mening främst, men inte uteslutande, av att vara en anläggning för nöje och rekreation snarare än en byggnad med stor samhällsnyttig användning. Sammantaget anser vi således att byggnaden till övervägande del används för ändamål som varken är bad, sport, idrott eller liknande i fastighetstaxeringslagens mening. Överklagandet ska därmed avslås.
