HFD 2026 ref. 9

Ett företag som omfattas av reglerna om avdragsbegränsning för negativa räntenetton i 24 kap. 21–29 §§ inkomstskattelagen ska räkna en sådan värdeförändring på ett derivatinstrument som enligt 4 § andra stycket i samma kapitel ska anses vara en ränteutgift eller en ränteinkomst till det skattemässiga resultatet det beskattningsår som den uppkommer.
Referat

Ref 9
Högsta förvaltningsdomstolen meddelade den 3 mars 2026 följande dom (mål nr 1050-25).

Bakgrund
1. Utgångspunkten är att förändringar av en kapitaltillgångs värde påverkar det skattemässiga resultatet i en näringsverksamhet först när tillgången avyttras. Fordringar och skulder i utländsk valuta ska dock som huvudregel värderas till kursen vid beskattningsårets utgång. Valutakursförändringar beskattas således löpande. När tillgången avyttras beräknas eventuell kapitalvinst eller kapital­förlust med hänsyn till den redan beskattade kursförändringen.

2. För företag i bolagssektorn finns det en avdragsbegränsning för negativa räntenetton. Med negativt räntenetto avses skillnaden mellan ränteutgifter som ska dras av och ränteinkomster som ska tas upp, om ränteutgifterna överstiger ränteinkomsterna. Vid tillämpningen av bestämmelserna avses med ränteutgifter respektive ränteinkomster bl.a. valutakursförändringar på låne­fordringar och skulder i utländsk valuta för vilka valutarisken har säkrats genom ett derivatinstrument. Om derivatinstrumentet är en kapitaltillgång ska det på balansdagen värderas utifrån kursen vid beskattningsårets utgång, och värdeförändringen anses vara en ränteutgift eller en ränteinkomst.

3. Rikshem AB hade beskattningsåret 2019 en orealiserad värdeuppgång på derivatinstrument som säkrade valutakurs­förändringar på lån i utländsk valuta. Beloppet, som uppgick till ca 215 miljoner kr, redovisades som en ej skattepliktig intäkt.

4. Skatteverket beslutade att beskatta bolaget för värde­uppgången. Enligt myndigheten var det fråga om en ränteinkomst som skulle beskattas trots att tillgången ännu inte hade avyttrats. Myndigheten ansåg vidare att bolaget, genom att inte deklarera värdeuppgången som en skattepliktig intäkt, hade lämnat en oriktig uppgift till ledning för sin beskattning och påförde bolaget skatte­tillägg. Skattetillägget beräknades enligt en reducerad procentsats eftersom det bedömdes vara fråga om ett periodiseringsfel.

5. Bolaget överklagade beslutet såvitt avser skattetillägget och gjorde gällande att den lämnade uppgiften inte hade varit oriktig. Det saknas enligt bolaget lagstöd för att värdeförändringar på derivatinstrument ska beskattas löpande. Bolaget menade att bestämmelsen om löpande värdering endast innebär att värde­förändringar på vissa derivatinstrument ska ingå i företagets räntenetto. Bestämmelsen ändrar enligt bolaget inte det förhållandet att en värdeuppgång ska beskattas först vid avyttring av kapital­tillgången.

6. Förvaltningsrätten i Stockholm avslog överklagandet. Domstolen ansåg att reglerna om avdragsbegränsning för negativa räntenetton är utformade på ett sådant sätt att värdeförändringen inte bara har relevans vid beräkning av avdragsutrymmet. Den ska enligt domstolen också få genomslag vid beräkningen av bolagets skattemässiga resultat.

7. Bolaget överklagade domen till Kammarrätten i Stockholm som biföll överklagandet och upphävde beslutet om skattetillägg. Enligt kammarrätten ger bestämmelsen om löpande värdering inte utrymme för någon annan tolkning än att den gäller enbart vid tillämpningen av reglerna om avdragsbegränsning för negativa räntenetton. Kammarrätten fann att det därför inte fanns stöd för att ta upp värdeförändringen till beskattning och att bolaget alltså inte hade lämnat någon oriktig uppgift, vilket i sin tur innebar att det inte fanns grund för att ta ut skattetillägg.

Yrkanden m.m.
8. Skatteverket yrkar att beslutet om skattetillägg ska fastställas.

9. Rikshem AB anser att överklagandet ska avslås. Bolaget yrkar att det ska beviljas ersättning för kostnader i förvaltningsrätten, kammarrätten och Högsta förvaltningsdomstolen.

Skälen för avgörandet
Frågan i Högsta förvaltningsdomstolen
10. Prövningstillstånd i Högsta förvaltningsdomstolen får enligt
36 a § förvaltningsprocesslagen (1971:291) begränsas till att gälla en viss fråga i målet, vars prövning är av vikt för ledning av rättstillämpningen (prejudikatfråga).

11. Högsta förvaltningsdomstolen har meddelat prövnings­tillstånd såvitt avser frågan om det förhållandet att en värdeförändring på ett derivatinstrument som är en kapitaltillgång ska anses vara en ränteutgift eller en ränteinkomst enligt definitionen i 24 kap. 4 § andra stycket inkomstskattelagen (1999:1229) medför att värdeförändringen ska påverka beskatt­ningen det beskattningsår som den uppkommer.

12. Frågan om meddelande av prövningstillstånd rörande målet i övrigt har förklarats vilande.

Rättslig reglering m.m.
13. I 24 kap. inkomstskattelagen finns bestämmelser som begränsar avdragsrätten för ränteutgifter i inkomstslaget näringsverksamhet. Enligt 21–29 §§ gäller en generell avdragsbegränsning för negativa räntenetton. De företag som omfattas av begränsningen framgår av 21 §. Med negativt räntenetto avses enligt 23 § första stycket skill­naden mellan ränteutgifter som ska dras av och ränteinkomster som ska tas upp, om ränteutgifterna överstiger ränteinkomsterna.

14. Vad som avses med ränteutgifter och ränteinkomster definieras i 2–4 §§.

15. I 2 § första stycket anges att i kapitlet avses med ränteutgifter ränta och andra utgifter för kredit, och utgifter som är jämförbara med ränta. Enligt tredje stycket omfattas valutakursförluster bara vid tillämpning av 21–29 §§ och bara i den utsträckning som framgår av 4 §. Av 3 § första stycket framgår att i kapitlet avses med ränteinkomster sådana inkomster som motsvarar ränteutgifter enligt 2 §. I 3 § andra stycket anges att valutakursvinster bara om­fattas i den utsträckning som framgår av 4 §.

16. I 4 § första stycket anges att vid tillämpning av 21–29 §§ gäller följande. Om valutarisken avseende en skuld i utländsk valuta har säkrats genom ett derivatinstrument, ska en valutakurs­förändring på skulden anses vara en ränteutgift respektive en ränte­inkomst enligt 2 eller 3 §.

17. I 4 § andra stycket anges att om derivatinstrumentet är en kapitaltillgång, ska det på balansdagen värderas på motsvarande sätt som i 14 kap. 8 §. Värdeförändringen ska anses vara en ränteutgift eller en ränteinkomst enligt 2 eller 3 §. I de fall derivatinstrumentet har avyttrats före balansdagen ska den kapitalvinst eller kapital­förlust som uppkommer vid avyttringen anses vara en ränteutgift eller en ränteinkomst enligt 2 eller 3 §.

18. Av 4 § fjärde stycket framgår att paragrafen gäller även lånefordran i de fall valutarisken har säkrats genom ett derivat­instrument.

19. Av 14 kap. 2 § följer att periodiseringen av inkomster och utgifter i inkomstslaget näringsverksamhet som huvudregel ska göras enligt god redovisningssed. När det gäller kapitaltillgångar finns emellertid särskilda bestämmelser. Vinster och förluster på sådana tillgångar ska enligt 44 kap. 26 § som huvudregel tas upp respektive dras av tidigast det beskattningsår då tillgången avyttras. Enligt 14 kap. 8 § ska dock fordringar och skulder i utländsk valuta värderas till kursen vid beskattningsårets utgång eller, i vissa fall, det värde som motiveras av en valutasäkringsåtgärd. Valutakurs­vinster och valutakursförluster ska därmed tas upp respektive dras av löpande under innehavstiden.

20. I 48 kap. finns särskilda bestämmelser om kapitalvinst vid avyttring av utländska fordringsrätter, som enligt 4 § är tillämpliga på bl.a. valutaderivat. Av 17 § framgår följande. Om tillgången på grund av bestämmelserna i 14 kap. 8 § och 24 kap. 4 § andra stycket har värderats till ett högre värde än anskaffningsutgiften, ska denna ökas med mellanskillnaden. Om tillgången har värderats till ett lägre värde än anskaffningsutgiften, ska denna minskas med mellanskillnaden.

21. Avdragsbegränsningen för negativa räntenetton har föranletts av direktiv (EU) 2016/1164 om fastställande av regler mot skatteflyktsmetoder som direkt inverkar på den inre marknadens funktion (direktivet mot skatteundandraganden) samt av OECD:s rekommendationer avseende ränteavdragsbegränsningar inom det s.k. BEPS-projektet mot skattebaserodering och vinstförflyttning.

Högsta förvaltningsdomstolens bedömning
Prejudikatfrågan

22. Den fråga som Högsta förvaltningsdomstolen ska ta ställning till är alltså om en sådan värdeförändring på ett derivatinstrument som enligt 24 kap. 4 § andra stycket inkomstskattelagen ska anses vara en ränteutgift eller en ränteinkomst ska tas upp till beskattning löpande eller först när derivatinstrumentet avyttras.

23. Enligt 24 kap. 4 § första stycket gäller den paragrafen vid tillämpningen av reglerna om avdragsbegränsning för negativa räntenetton i 21–29 §§. Dessa regler är baserade på artiklarna 2 och 4 i direktivet mot skatteundandraganden. Syftet med reglerna är att öka neutraliteten mellan finansiering med eget och lånat kapital genom en generell begränsning av ränteavdrag i bolagssektorn (prop. 2017/18:245 s. 82 f.).

24. I 24 kap. 4 § finns bestämmelser som reglerar hur valutakurs­förändringar på lånat kapital ska hanteras. Av andra stycket framgår att ett derivatinstrument som är en kapitaltillgång och som säkrar en skuld i utländsk valuta på balansdagen ska värderas på motsvarande sätt som i 14 kap. 8 § och att värdeförändringen ska anses vara en ränteutgift eller en ränteinkomst. Att värderingen ska ske på mot­svarande sätt som i 14 kap. 8 § innebär att den ska ske utifrån kursen vid beskattningsårets utgång. Bestämmelserna i 24 kap. 4 § andra stycket anger således både vad som ska anses vara en ränteutgift respektive en ränteinkomst och hur utgiften respektive inkomsten ska periodiseras.

25. Av 24 kap. 23 § framgår att räntenettot består av ränteutgifter som ska dras av och ränteinkomster som ska tas upp. Av detta följer att en viss ränteutgift eller ränteinkomst blir hänförlig till ett visst års räntenetto endast om den dras av respektive tas upp till beskattning det året. För att de värdeförändringar på derivat­instrument som avses i 4 § andra stycket ska kunna hänföras till ett visst års räntenetto är det alltså en förutsättning att de också räknas till det skattemässiga resultatet samma beskattningsår.

26. Av 48 kap. 17 § framgår vidare att den värdering som har gjorts enligt 14 kap. 8 § och 24 kap. 4 § andra stycket ska leda till en justering av tillgångens anskaffningsutgift. Det innebär att en eventuell värdeförändring påverkar tillgångens skattemässiga värde.

27. Enligt Högsta förvaltningsdomstolens mening är det med hänsyn till hur bestämmelserna har utformats klart att lagstiftarens syfte har varit att företag som ska tillämpa reglerna om avdrags­begränsning för negativa räntenetton ska beskattas löpande för värdeförändringar på sådana derivatinstrument som är kapital­tillgångar och som säkrar skulder i utländsk valuta.

28. Frågan är då om en sådan tolkning ryms inom den ordalydelse som bestämmelserna i 24 kap. 4 § har fått. Kammarrätten har tagit det förhållandet att paragrafen enligt sin ordalydelse gäller vid tillämpning av reglerna om avdragsbegränsning för negativa räntenetton till intäkt för att det som föreskrivs i paragrafen inte därutöver kan få inverkan på beskattningstidpunkten.

29. Högsta förvaltningsdomstolen konstaterar inledningsvis att bestämmelsernas ordalydelse inte utesluter att den periodiserings­regel som finns i 4 § andra stycket även skulle kunna vara tillämplig vid beräkning av det skattemässiga resultatet. Tvärtom talar ut­formningen av bestämmelserna i 24 kap. inkomstskattelagen starkt emot en tolkning där 4 § andra stycket endast skulle gälla vid beräkningen av räntenettot och inte det skattemässiga resultatet. Framför allt skulle hänvisningen i 4 § andra stycket till 14 kap. 8 § vid en sådan tolkning förlora sin praktiska betydelse eftersom de värdeförändringar som avses i 4 § andra stycket i sådant fall enligt 23 § ändå inte skulle hänföras till räntenettot förrän vid avyttring (jfr punkt 25 ovan).

30. Med hänsyn till bestämmelsernas systematik anser Högsta förvaltningsdomstolen att en tolkning av 24 kap. 4 § andra stycket som innebär att de värdeförändringar som avses där inte ska beskattas löpande framstår som orimlig. Sett i sitt sammanhang kan 4 § andra stycket inte förstås på annat sätt än att den värdeförändring som enligt bestämmelsen ska anses vara en ränteutgift eller en ränteinkomst också ska räknas till det skattemässiga resultatet det beskattningsår som den uppkommer.

31. Det sagda gäller dock endast för sådana företag som omfattas av reglerna om avdragsbegränsning för negativa räntenetton. Av såväl bestämmelsens placering i 24 kap. som de syften som ligger bakom bestämmelsen kan den slutsatsen dras att 4 § andra stycket saknar betydelse för de subjekt som inte omfattas av dessa regler. För dem gäller således alltjämt att värdeförändringar på detta slags derivatinstrument beskattas först när de avyttras.

32. Den prejudikatfråga som Högsta förvaltningsdomstolen har meddelat prövningstillstånd i ska därmed besvaras på följande sätt. Ett företag som omfattas av reglerna om avdragsbegränsning för negativa räntenetton i 24 kap. 21–29 §§ inkomstskattelagen ska räkna en sådan värdeförändring på ett derivatinstrument som enligt 4 § andra stycket i samma kapitel ska anses vara en ränteutgift eller en ränteinkomst till det skattemässiga resultatet det beskattningsår som den uppkommer.

Prövningstillstånd i målet i övrigt

33. Högsta förvaltningsdomstolen finner inte skäl att meddela prövningstillstånd i målet i övrigt, dvs. i fråga om skattetillägg och ersättning för kostnader i förvaltningsrätten och kammarrätten. Kammarrättens avgörande står därmed fast.

Ersättning för kostnader i Högsta förvaltningsdomstolen

34. Bolaget har yrkat ersättning för kostnader i Högsta förvaltningsdomstolen med 115 650 kr.

35. Målet avser en fråga som är av betydelse för rättstillämpningen och bolaget har därför rätt till skälig ersättning för sina kostnader. Det yrkade beloppet är skäligt.

Högsta förvaltningsdomstolens avgörande
Högsta förvaltningsdomstolen förklarar att ett företag som omfattas av reglerna om avdragsbegränsning för negativa räntenetton i 24 kap. 21–29 §§ inkomstskattelagen ska räkna en sådan värde­förändring på ett derivatinstrument som enligt 4 § andra stycket i samma kapitel ska anses vara en ränteutgift eller en ränte­inkomst till det skattemässiga resultatet det beskattningsår som den uppkommer.

Högsta förvaltningsdomstolen meddelar inte prövningstillstånd i målet i övrigt. Kammarrättens avgörande står därmed fast.

Högsta förvaltningsdomstolen beviljar Rikshem AB ersättning för kostnader i Högsta förvaltningsdomstolen med 115 650 kr.

I avgörandet deltog justitieråden Haggren, Ståhl, Classon, von Essen och Mihaic. Föredragande var justitiesekreteraren Veronica Montell.

______________________________

Förvaltningsrätten i Stockholm (2024-02-06, ordförande Berlin):
Skattetillägg

Utgångspunkter för prövningen

Frågan i målet är om Skatteverket har haft skäl för att ta ut skattetillägg av bolaget för beskattningsåret 2019 med anledning av att bolaget har lämnat en oriktig uppgift. Om så är fallet är vidare fråga om det finns skäl för befrielse av skattetillägg.

Den underliggande sakfrågan i målet rör beskattningen av en orealiserad positiv värdeförändring på ett derivat som bolaget har redovisat som en icke skattepliktig intäkt. Bolaget har i sak godtagit Skatteverkets bedömning om att värdeförändringarna ska beskattas löpande, men samtidigt anfört att en sådan beskattning saknar lagstöd och att bolaget därmed inte har lämnat en oriktig uppgift.

Det överklagade beslutet grundar sig på, vad gäller sakfrågan, tillämpning av bestämmelser i 24 kap. inkomstskattelagen.

[Text om tillämpliga bestämmelser här utelämnad]

Beskattning – fråga om inkomst

Det är ostridigt att bolaget säkrar lån i utländsk valuta genom derivat­instrument och att den orealiserade värdeförändringen för dessa derivat uppgår till en intäkt om 214 689 592 kr. Den första frågan är om valuta­kursförändringen är en ränteinkomst enligt 24 kap. inkomstskattelagen.

Begreppet ränta har tidigare inte varit definierat i inkomstskattelagen men sedan den 1 januari 2019 finns bestämmelser om bl.a. räntor i in­komstslaget näringsverksamhet i 24 kap. inkomstskattelagen. Definitioner av ränteutgifter och ränteinkomster finns i 24 kap. 2 och 3 §§ inkomst­skattelagen och gäller enbart vid tillämpning av bestämmelserna i 24 kap. Av förarbeten till bestämmelserna (prop. 2017/18:245 s. 213 f.) framgår bl.a. följande. Det följer av direktivet mot skatteundandraganden att vissa utländska valutakursvinster och valutakursförluster på lånat kapital och instrument med anknytning till införskaffandet av kapital omfattas av räntedefinitionen.

Regeringen konstaterade att direktivets definition är avgränsad till att gälla vissa valutakursförluster och valutakursvinster på lånat kapital. Någon närmare innebörd av vad som avses med begreppet vissa återfinns inte i direktivet. Regeringen ansåg att det var lämpligt att begreppet vissa bör avse de situationer när ett lån har tagits upp i utländsk valuta och valutarisken har säkrats genom ett derivatinstrument. Med derivat­instrument avses optioner, terminer och swappar samt andra likartade finansiella instrument. Den valutakursvinst- respektive förlust på lån i utländsk valuta som ingår i räntekomponenten och som därmed omfattas av räntedefinitionen avser både amortering på lånet och den förändring av lånet som kan uppstå vid fastställande på balansdagen enligt 14 kap. 8 § inkomstskattelagen såtillvida lånet har valutasäkrats med ett derivat­instrument. Om derivatinstrumentet som använts för att säkra valutarisken på lånet utgör en kapitaltillgång ska den förändring av värdet som kan uppstå vid fastställande på balansdagen i enlighet med 14 kap. 8 § inkomstskattelagen ingå i räntedefinitionen.

Förvaltningsrätten anser att det följer av såväl lagtext som förarbeten att den i målet aktuella värdeförändringen är en ränteinkomst för bolaget.

Frågan är därefter om denna inkomst ska beskattas och hur den i sådana fall ska beskattas. Skatteverket har bedömt att inkomsten ska beskattas löpande. Bolaget har gjort gällande att det inte är fråga om ränta i faktisk mening utan om en teoretiskt framräknad räntekomponent som endast har relevans för tillämpningen av bestämmelserna om räntenetto och att det saknas stöd för att anse att värdeförändringarna inte bara ska behandlas som ränteutgifter eller ränteinkomster vid beräkning av avdragsutrymme enligt 24 kap. inkomstskattelagen utan även för den allmänna beräkningen av det skattepliktiga resultatet. Som anges ovan gäller definitionerna av ränteutgifter och ränteinkomster endast vid tillämpningen av bestämmelserna i 24 kap. och bestämmelsen i 24 kap. 4 § inkomstskatte­lagen gäller enbart vid tillämpningen av de generella ränteavdrags­begränsningsreglerna (dvs. vid tillämpning av 24 kap. 21–29 §§ inkomstskattelagen).

Av förarbeten till bestämmelserna (se prop. 2017/18:245 s. 216) framgår att det i den remitterade promemorian inte föreslogs någon särskild bestämmelse avseende valutakursförluster och valutakursvinster. Förslaget avseende valutakursförändringar gällde vidare vid tillämpning av samtliga ränteavdragsbegränsningsregler i 24 kap. inkomstskattelagen. Regeringen ansåg att det mot bakgrund av remissinstansernas synpunkter fanns anledning att överväga om de föreslagna bestämmelserna om valutakursförluster endast borde gälla för den generella ränteavdrags­begränsningsregeln. Enligt direktivet mot skatteundandraganden ska vissa utländska valutakursvinster och valutakursförluster på lånat kapital och instrument med anknytning till införskaffandet av kapital omfattas vad gäller den generella regeln. En skillnad jämfört med den generella ränte­avdragsbegränsningsregeln är att de riktade reglerna och övriga begräns­ningsregler i 24 kap. inkomstskattelagen inte avser en nettoavdrags­begränsning utan en begränsning av bruttoräntor. Det skulle därför behöva göras särskilda anpassningar med hänsyn till detta. Mot denna bakgrund och att det inte framkommit tillräckliga skäl för att låta valutakursförluster innefattas av räntedefinitionen vad gäller samtliga ränteavdrag­begränsningsregler ansåg regeringen att de föreslagna bestämmelserna om valutakursförändringar bara borde gälla den generella ränteavdrags­begränsningsregeln.

Som förvaltningsrätten funnit ovan ska värdeförändringen utgöra ränta enligt 24 kap. 2 och 3 §§ inkomstskattelagen. En sådan ränteinkomst omfattas av ränteavdragsbegränsningsreglerna i 24 kap. 21–29 §§ inkomstskattelagen (prop. 2017/18:245 s. 217). Detta gäller oavsett om ett företag får ett positivt eller negativt räntenetto enligt 24 kap. 23 § inkomstskattelagen. Förvaltningsrätten anser inte, såsom bolaget anfört, att ränteinkomsten endast har relevans vid beräkning av avdragsutrymmet. Förvaltningsrätten instämmer således i Skatteverkets bedömning att den orealiserade värdeförändringen, som värderingen enligt 14 kap. 8 § inkomstskattelagen gett upphov till, ska påverka bolagets skattemässiga resultat.

Oriktig uppgift

[Text här utelämnad]

Rättelse på eget initiativ

[Text här utelämnad]

Beräkning av skattetillägg

[Text här utelämnad]

Befrielse från skattetillägg

[Text här utelämnad]

Överklagandet ska därmed avslås.

Ersättning för kostnader

[Text här utelämnad]

– Förvaltningsrätten avslår överklagandet och ansökan om ersättning för kostnader i förvaltningsrätten.

Kammarrätten i Stockholm (2025-01-20, Brege, Fries och Jerkenhag):
Utgångspunkter för kammarrättens prövning

Bolaget har i sin inkomstdeklaration tagit upp en positiv orealiserad värdeförändring på ett derivatinstrument som en icke skattepliktig intäkt. Instrumentet säkrar valutarisken på lån (skulder) i utländsk valuta. Skatteverket menar att bolaget genom att redovisa den orealiserade värdeförändringen som en icke skattepliktig intäkt har lämnat en oriktig uppgift och att det därmed finns grund för att ta ut skattetillägg av bolaget.

Kammarrättens prövning gäller frågan om det finns grund för att ta ut skattetillägg. För att avgöra detta behöver kammarrätten dock först ta ställning till om Skatteverket har stöd för att ta upp den orealiserade värdeförändringen på derivatinstrumentet till beskattning. Kammarrätten ska också ta ställning till om bolaget har rätt till ersättning för kostnader.

Skattetillägg

Parterna är överens om att det aktuella derivatinstrumentet är en kapital­tillgång hos bolaget. Av 14 kap. 9 § inkomstskattelagen framgår att det finns bestämmelser om beskattningstidpunkten för kapitalvinster och kapitalförluster i 44 kap. 26–32 §§ inkomstskattelagen. Enligt huvud­regeln i 44 kap. 26 § inkomstskattelagen tas kapitalvinster respektive kapitalförluster upp till beskattning det beskattningsår då tillgången avyttras, alternativt det beskattningsår då förlusten är definitiv.

I 14 kap. 8 § inkomstskattelagen finns en särskild bestämmelse om beskattningstidpunkten för värdeförändringar på vissa kapitaltillgångar, bl.a. fordringar i utländsk valuta. Av bestämmelsen framgår att fordringar och skulder i utländsk valuta ska värderas till kursen vid beskattningsårets utgång. Om det finns ett terminskontrakt eller någon annan liknande valutasäkringsåtgärd för en sådan post, ska dock posten tas upp till det värde som motiveras av valutasäkringen under förutsättning att samma värde används i räkenskaperna och värderingen står i överensstämmelse med god redovisningssed. I båda fallen är det alltså fråga om en löpande beskattning. Bestämmelsen i 14 kap. 8 § inkomstskattelagen reglerar dock inte beskattningen av det finansiella instrument som säkrar valutarisken för fordringen eller skulden.

Frågan är då om bestämmelsen i 24 kap. 4 § andra stycket inkomst­skattelagen, som hänvisar till 14 kap. 8 § inkomstskattelagen, innebär att ett derivatinstrument som är en kapitaltillgång och säkrar valutarisken avseende en skuld i utländsk valuta ska vara föremål för samma skatte­mässiga behandling som själva skulden. Kammarrätten konstaterar inledningsvis att det i vart fall före det att nuvarande lydelse av 24 kap.
4 § inkomstskattelagen trädde i kraft 2019 inte fanns något stöd för att löpande beskatta värdeförändringar på sådana derivatinstrument. Det förelåg alltså en asymmetri mellan den skattemässiga behandlingen av värdeförändringar på skulder i utländsk valuta och värdeförändringar på derivatinstrument som säkrar sådana skulder.

I förarbetena till 24 kap. 4 § inkomstskattelagen (prop. 2017/18:245) finns inget uttalat syfte om att undanröja eller mildra ovan nämnda asymmetri. Lagstiftningsärendet avsåg i stället bl.a. införande av nya ränteavdragsbegränsningsregler, så som den generella ränteavdrags­begränsningsregeln i 24 kap. 21–29 §§ inkomstskattelagen. Framför allt den generella ränteavdragsbegränsningsregeln medförde ett behov av att definiera uttrycken ränteutgifter och ränteinkomster, vilket görs i 24 kap. 2–4 §§ inkomstskattelagen. I 2 och 3 §§ anges vad som avses med ränteutgifter respektive ränteinkomster i 24 kap. inkomstskattelagen och i 4 § behandlas i vilken utsträckning valutakursförändringar ska omfattas av räntedefinitionerna.

Kammarrätten anser att såväl lagstiftningen som förarbetena innehåller motstridigheter när det gäller innebörden av hänvisningen i 24 kap. 4 § andra stycket inkomstskattelagen till 14 kap. 8 § inkomstskattelagen. Å ena sidan inleds 24 kap. 4 § inkomstskattelagen med att ”[v]id tillämpning av 24 kap. 21–29 §§ inkomstskattelagen gäller följande”. I förarbetena anges också att 24 kap. 4 § inkomstskattelagen endast gäller vid tillämpning av den generella ränteavdragsbegränsningsregeln (prop. 2017/18:245 s. 359). Med hänsyn till detta och hur paragrafen är formulerad i övrigt, anser kammarrätten att ordalydelsen inger uppfattningen att regleringen i andra stycket, inklusive hänvisningen till värderingsregeln i 14 kap. 8 § inkomstskattelagen, endast har betydelse vid tillämpning av den generella ränteavdragsbegränsningsregeln. Å andra sidan gjordes det i lagstiftningsärendet ett tillägg i 48 kap. 17 § inkomstskattelagen som har betydelse i sammanhanget. Paragrafen rör omkostnadsbelopp vid avyttring av utländska fordringsrätter. Den innebär att en värdeförändring på en sådan fordringsrätt, som har påverkat beskattningen, ska påverka anskaffningsutgiften när avyttring väl sker. Tillägget syftade till att paragrafen skulle gälla omvärderingar som gjorts med stöd av, förutom 14 kap. 8 § inkomstskattelagen, även 24 kap. 4 § andra stycket inkomstskattelagen. I förarbetena anges att om ett derivatinstrument vid balansdagen har värderats till ett annat värde än anskaffningsutgiften ska detta påverka omkostnadsbeloppet vid kapital­vinstberäkningen (prop. 2017/18:245 s. 214 och 359). Kammarrätten anser att detta talar för att lagstiftaren har avsett en sådan ordning med löpande beskattning som Skatteverkets beslut innebär. I annat fall skulle tillägget i 48 kap. 17 § inkomstskattelagen inte ha behövts.

Kammarrätten gör mot denna bakgrund följande bedömning.

Målet rör frågan om beskattningstidpunkt och inte om värde­förändringar på derivatinstrument av aktuellt slag över huvud taget är föremål för beskattning. Likväl krävs det enligt legalitetsprincipen stöd i lag för att Skatteverket ska kunna ta upp en orealiserad värdeförändring till beskattning (jfr RÅ 1999 ref. 62, RÅ 1999 not. 245 och Högsta förvaltningsdomstolens dom den 18 september 2012 i mål nr 1960-12). Att det går att utläsa en viss avsikt ur förarbetena är därför inte tillräckligt för att det ska finnas grund för den beskattning som Skatteverket beslutat om. Att Skatteverkets tillämpning ger mening till tillägget i 48 kap. 17 § inkomstskattelagen, som förlorar betydelse med bolagets tolkning, utgör inte heller grund för en sådan beskattning. Enligt kammarrätten måste det först finnas lagstöd för att löpande beskatta orealiserade värdeförändringar innan en bestämmelse om att justera anskaffningsutgiften för derivat­instrumentet får någon relevans.

Kammarrätten anser att det saknas utrymme för att tolka 24 kap. 4 § inkomstskattelagen på så sätt att den begränsning av tillämpningsområdet som kommer till uttryck i första stycket, dvs. att paragrafen endast gäller vid tillämpning av den generella ränteavdragsbegränsningsregeln i 24 kap. 21–29 §§ inkomstskattelagen, endast avser definitionerna av ränteutgift och ränteinkomst. Enligt kammarrättens mening måste lagtexten läsas som att denna begränsning även avser den del av andra stycket som handlar om att derivatinstrumentet ska värderas på motsvarande sätt som i 14 kap. 8 § inkomstskattelagen. Därmed ger inte 24 kap. 4 § andra stycket inkomst­skattelagen stöd för Skatteverkets beskattning. Det saknas även i övrigt stöd i lag för att ta upp den orealiserade värdeförändringen på bolagets derivatinstrument till beskattning. Följaktligen har bolaget genom att redovisa värdeförändringen som en icke skattepliktig intäkt inte lämnat någon oriktig uppgift. Det saknas därför grund för att ta ut skattetillägg. Överklagandet ska därför bifallas i denna del.

Ersättning för kostnader

[text här utelämnad]

– Kammarrätten bifaller överklagandet i den del som avser skattetillägg och upphäver beslutet om att ta ut skattetillägg av Rikshem AB.

Kammarrätten bifaller överklagandet i den del som avser ersättning för kostnader hos Skatteverket och beviljar Rikshem AB ersättning med ytterligare 55 970 kr, samt beviljar bolaget ersättning med 117 000 kr för kostnader i förvaltningsrätten och med 124 005 kr för kostnader i kammarrätten.

Kammarrätten avslår överklagandet och ansökning om ersättning för kostnader i kammarrätten i övrigt.